Jag kollade i tablåerna och letade efter Roger
Publicerad 2014-09-15
Svante Lidén: Det görs inte så många sportjournalister som Roger längre
Roger Blomquist var en sällsynt figur på Journalisthögskolan i Stockholm.
Han skulle bli sportjournalist, sa han.
Det var han jävligt ensam om.
Det var ingen lek att ta sig in på JH. Drygt 1000 sökte till de 60 platserna i Stockholm.
Den första gallringen ägde rum på hösten 1979 i en stor skrivsal på Hantverkargatan i Stockholm.
Det var obehagligt. Konkurrensen var obeveklig. Nio av tio skulle ju väck.
Mitt i all ångest såg jag en bred, leende, glad figur i gul, kortärmad skjorta sitta och – till synes obekymrat – fylla i formulären. I rasande takt.
– Han kan inte vara riktigt klok, tänkte jag.
Galningen var Roger Blomquist.
Vi kom in båda två och nästa gång jag såg honom var på skolan.
Vi hamnade i samma klass, V80, hette den. Och redan den första timmen chockade han de renläriga samhällsförbättrarna.
Vi skulle presentera oss lite kort för klasskamraterna och de flesta höll sig till formuläret: vi skulle förändra världen; påverka; avslöja; avsätta; blottlägga och allt det där.
”Jag ska bli sportjournalist”
Roger, presenterade sig som före detta reseledare och svensk mästare i rugby (Rugby? Rugby, hallå?). Sen släppte han bomben:
– Jag ska bli sportjournalist på TV.
Klassen drog kollektivt efter andan.
Många av kamraterna var mycket allvarliga. Roger däremot utmärkte sig genom att tycka att tillvaron för det mesta var kul.
När vi gjorde en skoltidning om Nacka sjukhus och hade ett utvärderingsmöte på sjukhuset tillsammans med patienter och personal var det Roger – reseledaren – som tog tag i mötet innan det hann bli allt för pinsamt.
Och när vi i V80 hade en återträff många, många år senare var det naturligtvis Roger som såg till att den överhuvudtaget blev av – dessutom mycket stilenligt på Tomas Brolins krog Undici en frispark från Stureplan.
Det är svårt att säga vart skolans alla stora egon tog vägen efter skolan. Men ett är klart: ynglingen med den gula skjortan hittade hem snabbast av oss alla.
Han var lyhörd och entusiastisk och lät precis som han gjorde i klassen när han kommenterade bandy på hemmaplan. Eller simhopp och gymnastik i OS. Rakt och enkelt och med en jäkla känsla.
Jag satt som klistrad
Jag har alltid hävdat att en duktig reporter kan berätta en bra historia om precis vad som helst. Och det var precis vad Roger gjorde.
Fråga mig inte varför, men Roger fick ofta referera knassporter som, frisbee, snöskotercross, dragkamp och konstsim.
Jag satt som klistrad varje gång.
När jag kollade i sportablåerna letade jag efter Roger; för när han kommenterade visste jag att det skulle bli bra.
Alltid.
Det görs inte så många sportjournalister som Roger längre.
Men det har det i och för sig aldrig gjorts.