Ljungbergs betydelse för damfotbollen tar aldrig slut
Hanna Ljungberg slutar.
En epok går mot sitt slut.
Men Ljungbergs betydelse för svensk damfotboll, den tar aldrig slut.
Hennes sista presskonferens som spelare var som så många andra med Hanna Ljungberg. Otaliga gånger har jag intervjuat henne genom åren och slagits av hennes återhållsamhet och integritet. Ljungberg har alltid föredragit att låta spelet tala och därför blir det vi andra som nu får ta till de stora orden.
För stora ord måste det bli, när en av Sveriges främsta spelare genom tiderna lägger av. Av många är hon sedd som den allra främsta på damsidan och hennes betydelse, både i konkreta prestationer men också som symbol, kan knappast överdrivas.
Säker på tränarroll
Sju SM-guld med Umeå IK och vinst i Women’s Cup. Lägg därtill VM-silvret 2003 och EM-silvret 2001. Året däremellan, 2002, vann Hanna Ljungberg
Diamantbollen och 2003 utsågs hon till världens tredje bästa damspelare, efter Birgit Prinz och Mia Hamm, av Fifa.
Det var ljuva år, gyllene år, för såväl spelaren Ljungberg som svensk damfotboll. År 2004 följde jag sen Sverige i OS i Aten och jag minns Ljungbergs tårar när man förlorat mot Tyskland i bronsmatchen. Året därpå såg jag samma besvikelse i EM i England. I Peking i fjol tvingades den lårskadade svenska stjärnan lämna OS-truppen.
Det svenska laget har aldrig återfunnit spelet från silver-VM 2003 och skadorna, inklusive den otäcka hjärnskakningen 2006, har kommit på rad för Ljungberg. Efter OS-besvikelsen i fjol beslöt hon att lämna det svenska landslaget.
Nu, ett år senare, tvingas hon även sluta i klubblaget, lämna den sport hon levt med och för ända sen hon började spela som sjuåring. Hon är 30 år och det är förståeligt att hon inte vill riskera ett liv som fotbollsinvalid.
Jag är dock säker på att vi kommer att få se Hanna Ljungberg i tränaroller, och andra roller inom fotbollen, framöver. Vad har då gjort denna stora, lilla (160 centimer, 57 kilo) spelare så stor? Kanske mest av allt att hon varit en så oerhört komplett spelare: Liten men stark, snabb, bra i luften, orädd och med fint tillslag och bra teknik. Ovanpå det har hon haft precis den vinnarvilja som lyfter en spelare från bra till bäst. Hon har också alltid tagit sin fotboll oerhört seriöst.
Enormt genomslag
I augusti 2003, för precis sex år sen, var jag i Rom för att bevaka den italienska serie A-starten. Jag kunde en sen kväll ringa hem till nattchefen och berätta nyheten att herrlaget Perugia i serie A ville värva Hanna Ljungberg. Perugias halvgalne president Luciano Gaucci bekräftade personligen på telefon för mig att han ville ha ”la Ljungberg” till sitt lag.
Nyheten fick enormt genomslag och hade Ljungberg, och senare även Victoria Svensson, valt att tacka ja hade de fått stora pengar och ännu större uppmärksamhet. Men de var för seriösa, de ville inte bli pajasar i ett PR-skådesepel. Jag minns såväl vad Ljungberg, som var stjärna även i pojklagen som liten, sa till mig:
”En kvinna kan inte spela i ett herrlag, särskilt inte på den nivån”.
Betydelsen kan inte överdrivas
Och precis så är det, de fysiska skillnaderna är alldeles för stora. Därmed inte sagt att kvinnor inte kan och ska få hålla på med världens största sport och bli tagna på allvar. Hanna Ljungberg har, precis som Pia Sundhage och andra fotbollspionjärer, bidragit till att sprida och stärka bilden av damfotbollen.
När hon var som hetast kunde till och med små killar ropa på skolgårdar under spel ”jag är Hanna Ljungberg”. Den betydelsen kan inte överdrivas.
I min bok om damfotboll, Damelvan, finns en bild inför OS i Atlanta 1996. En 17-årig Hanna Ljungberg hade tagits med i truppen och ler blygt mot kameran, stående mellan Lena Videkull och Pia Sundhage. Det är en historisk bild, en bild av det nya och gamla, av tre spelare som betytt så mycket för så många.
Nu, när de sista från silver-laget 2003 lägger av, hoppas jag bara att den nya generationen kan visa nu i EM i Finland att traditionen går vidare och ge svensk damfotboll fortsatt nya framgångar.