AIK insåg inte fansens kraft
Med sitt stora AIK-hjärta vann han fansens hjärtan.
I slutändan kunde inte ens det rädda Rikard Norling.
Frågan nu är vad och vem som kan rädda AIK.
Det var den första riktiga vårdagen, full av sol, löften och möjligheter. Den 30 mars, allsvensk premiär för säsongen 2008 och jag satt på Råsunda som en av 26 516 förväntansfulla. Många hade tippat AIK som ett av topplagen och 0–0 mot Kalmar kändes efteråt som lite av en besvikelse.
I går kväll, den 10 november, visste vi bättre. Då låg Kalmars spelare och ledare och återhämtade sig efter den allsvenska guldfesten. Allt medan höststormen drog fram över Solna och Råsunda och rakt in i alla vidöppna, ängsliga AIK-hjärtan.
”Vi har haft olika syn på saker, så är det bara”, sa Rikard Norling, utsparkad ur AIK-familjen men in i döden lojal.
Nebojsa Novakovic är desto hårdare när han talar om hur AIK ”pissat på” honom och Norling. Den senare medger dock också att han känt sig motarbetad av Ola Andersson, om än i mer försiktiga ordalag. Om sportchef Andersson kände sig som en vinnare efter att Norling sparkats och Andersson fått in sin tränarkandidat, Mikael Stahre på posten, så blev emellertid triumfen kortvarig.
En missbedömning
Kanske hade Ola Andersson, ordförande Per Bystedt och hela styrelsen underskattat kärleken till Norling hos fansen. Måhända hade de inte till fullo insett kraften hos sina egna supportrar. Efter gårdagens parodi då AIK-ledningen togs på sängen inför öppen ridå med den stormade presskonferensen inför rullande kameror och bandspelare kan man inte tro annat. Är det så, att man så totalt missbedömt var fansens sympatier låg och kraften hos de egna, är det oerhört historielöst och amatörmässigt.
I synnerhet som man haft sen augusti på sig, då det började läcka ut att man ville ha Stahre och kicka Norling, att lägga upp en handlingsplan.
Nu tog det några timmar och, enligt uppgift, ett möte även med de mer hårdföra supportrarna. Sen meddelade plötsligt Ola Andersson att han ”känner sig tvungen att avgå”. Att försöka blidka fansen med att ge dem vd:n Charlie Granfelts huvud på ett fat räckte uppenbarligen inte för att stilla vreden hos alla de som ville ha kvar Norling. De krävde även Anderssons sorti.
Mitt i allt valde också Novakovic att meddela att han slutar, i lojalitet med Norling. ”Etta, tvåa och femma på fyra säsonger räcker tydligen inte”, konstaterar Novakovic bittert.
Nej, det gör kanske inte det, inte i en förening som AIK. Rikard Norling själv har alltid gjort en sak av att AIK inte är som andra klubbar. För sitt sätt att alltid ta på sig skulden och i alla lägen stå på fansens sida, även vid de tillfällen då ett avståndstagande från somliga hade varit önskvärt, har han blivit älskad.
Som tränare har han pendlat mellan briljant till alltför hattig. Rockaderna som varit hans styrka har också varit hans svaghet de gånger de gått till överdrift och lett till en avsaknad av kontinuitet och skapat osäkerhet. Mot media har han mestadels varit mästerlig. Efter matchen i Gävle i våras satt vi kvar och pratade, han ställde en massa frågor om jobbet och livet och verkade genuint intresserad.
Vansinnet hotande nära
Självklart finns det ett mått av förslagenhet hos Norling, både i hans sätt mot oss och fansen. Han är för smart för att inte veta vad han gör och vilka strängar han spelar på. Men den som sett hans blick efter förluster, då vansinnet ibland tyckts hotande nära, har också sett en man som levt med och för AIK med varje fiber av sin kropp.
Den känslan borde varje styrelse ha vett att uppskatta i en tid där klubblojalitet blir något allt mer sällsynt.
Oavsett om man tycker att det var rätt eller fel av AIK att låta Norling gå så är det bara att konstatera att alltihop känns illa skött. Även beteendet mot fansen tyder på inkompetens och inkonsekvens. En klubb ska älska sina fans och lyssna på dem på samma sätt som en förälder älskar och lyssnar på sina barn. Fansen ska få säga sitt och bestämma där det fungerar att de bestämmer. Men de kan inte få styra verksamheten, varken med hot eller löften, för då väntar bara anarki och kaos.
Ekonomin sårad
Frågan är nu vad som väntar det sargade AIK. Den sista hemmamatchen, mot Helsingborg, spelades inför 8?399 åskådare. De uteblivna publikintäkterna har gjort att även ekonomin är sårad och det lär inte välla in storstjärnor till nästa säsong. En säsong då måhända lovande, men tämligen oprövade nye tränare Stahre väldigt fort kan få det tufft om resultaten uteblir. Sju chefs-tränare har AIK nu avverkat på tio år.
De tio år som gått sen man spelade hem sitt senaste allsvenska guld, den gyllene hösten 1998.
Hösten 2008, den är för AIK bara mörker.