Tack gud, tack Pippo
Wegerup: Jag är så glad för att jag fick uppleva detta
MILANO. Det finns matcher man inte ska se. Matcher man måste uppleva.
Uppleva ända in i märg och ben, hjärta och själ.
Efter Milan–Real Madrid kan jag bara säga: Tack gud, tack Pippo.
Jag är så glad att jag fått uppleva den här matchen.
Redan den 13 september skrev jag att jag ville se duon Ibrahimovic-Inzaghi från start i Champions League. Jag skrev om att det fanns en ömsedig respekt och önskan att få spela ihop från de två.
I går kväll fick de chansen tidigt i andra halvlek, när en svårt pressad Max Allegri insåg att han var tvungen att agera om inte Real Madrid skulle leka hem ännu en seger. Den rödsvarta publiken reste sig och skrek: ”Vai Pippo!”, i desperat hopp om en frälsare.
Nu, i skrivande stund, sjunger de sista kvardröjande fansen ännu Pippos namn, driver runt utanför San Siro i den mörka, sammetsmjuka natten.
För en liten stund sen stod jag med Zlatan och pratade, hörde även honom sjunga Inzaghis lov.
Men viktigare än hyllningarna var det Zlatan sa sen, ord som kommer att slås upp stort när de italienska tidningarna fått översatt dem: ”Jag känner mig mer fri med Pippo. Jag hoppas han får spela mer”.
Allt sagt med många leenden, för Zlatan var på samma gång besviken och nöjd. Hans egen insats var blandad. Han missade två gyllene lägen. Men det var också han som bäddade för Inzaghis första mål.
Både tyckte de borde vunnit
Det mål som blåste liv i en match som verkade död.
Därför, inte för att jag höll på något av lagen, utan bara därför, vill jag tacka Pippo och alla goda makter.
Tacka för en match som var en arbetsförmån större än trettio tjänstebilar och en fet julbonus.
Ett stormöte med öppet spel, chanser, känslor och matchvändningar.
Efteråt tyckte båda lägren att de borde ha vunnit. Cristiano Ronaldo pratade om Reals överlägsenhet, om offside på Milans andra mål.
Medan Milans spelare tyckte att de varit värda vinsten, ifrågasatte den långa tilläggstiden.
”Vad ska jag säga? Jag är lycklig för mina mål men besviken att vi inte vann”.
Super-Pippos ord när han till sist äntligen stod bland journalisterna, våt i håret, glitterögd.
Ni såg honom efter målen, ni såg honom hålla upp tröjorna med antalet Europa-mål.
Färdigtryckt och klart.
Så mycket Pippo. Arrogant. Charmant. Briljant.
Man kan tycka vad man vill om Inzaghi, att han filmar och springer offside. Men ingen, ingen, kan ta ifrån honom att han gör det fotboll går ut på. Mål. Han älskar mål till och med mer än vackra damer och nutella – hans andra stora laster.
Tror på Pippo mot Bari
Inzaghi har suttit på bänken och tittat snett på Allegri och längtat efter sina mål. Hur mycket han längtat fick vi se i går kväll.
Efter Pippos andra mål, när alla rödsvarta började hoppa och man kände hur hela stadion gungade, tänkte jag att ”rasar det nu, då tar jag i alla fall adjö mitt i en fantastisk fotbollsmatch”.
Mourinho, han var framme efteråt och hyllade Inzaghi, kramade om honom, tröstade honom då Pippo deppade över Real-målet i slutminuten. Demontränaren kunde kosta på sig det.
För det var Milan mer än Real Madrid som desperat behövde poäng denna kväll. Men ännu mer behövde Milan få tillbaka självförtroendet och glädjen. Det tror jag att man fick, trots matchslutet.
Milan reser till Bari på lördag med ny glöd i bagaget. Och, inte minst, jag tror att vi kan få se en ny anfallsduo från start på söndag.