Wegerup: Italien står på knä, men är inte uträknat
Så, är botten nådd nu för Italien?
Med förlusten mot Ryssland, det bleka spelet, avsaknaden av såväl försvar som anfall.
Mållöst – hopplöst.
Eller så är det här allt vänder, ögonblicket där desperation vänds i trots.
”Vi måste stå enade i dessa svåra tider”.
Så kommenterade i går Italiens president Giorgio Napolitano de jordbävningar som fortsätter att hålla Italien i ett skälvande grepp, som kräver människoliv, raserar kulturarv och lämnar människor hemlösa.
I det perspektivet är det italienska fotbollslandslagets problem förstås ”bara fotboll”.
Eller fråga Luca Toni, VM-hjälte 2006. I går blev han pappa för förste gången. Men sonen var dödfödd.
– Det som skulle blivit vårt livs vackraste dag blev vår svåraste, sa Toni i går.
I det perspektivet också – bara fotboll.
Och ändå inte.
För fotbollen är inte enbart en miljard- industri, den är även – inte minst i tider som de här – något som håller folk uppe, som enar och förenar, skänker glömska och tröst.
Hur banalt det än må låta.
Italien är hårt plågat också av den ekonomiska krisen, varje vecka kommer flera mörka nyhetsartiklar om företagare, oftast män, som begått självmord när firman kursat, familjefäder som inte orkat mer när de inte klarat av räkningarna.
Mitt i all sin cynism, trots den pengacirkus den blivit, trots att man tappat mark internationellt och att allt färre vallfärdar till stadion om söndagarna, är och förblir fotbollen för italienaren en vän att hålla i handen i dessa svåra tider, ett ljus att lysa upp den grå vardagen med, en räddare i nöden.
Många är de som trots ekonomisk kris gnetat ihop till EM-resan till Polen, packat husvagnen eller bokat lågprishotell, köpt en biljett till drömmen om ny triumf för Gli Azzurri.
När Cesare Prandelli i går gick ut och sa att Italien är berett att avstå EM om det är vad som krävs var han allvarlig. Den italienske förbundskaptenen är inte en man som koketterar.
Heta tv-debatter
Hans ord hängde tunga över matchen när spelarna gick ut på planen mot Ryssland, i Zürich. De debatterades i tv-sändningen hela vägen fram till avspark.
Inget EM? Är det vad som krävs, ett offer på den nivån för att folk ska vakna?
President Giorgio Napolitano vände sin blick från jordbävningarna, mot fotbollen, och sa:
– Jag har inte ställt mig den frågan, jag måste göra det.
Italiens premiärminister Mario Monti, han sa redan i tisdags att den italienska fotbollen kanske borde stängas av och saneras i flera år.
Tunga ord från de ledande männen, för fotbollen och landet.
Allt ackompanjerat av bilder från den process kring vadslagningsskandalen som sedan i går nu pågår i Rom. Okända spelare från mindre lag, med kostymklädda advokater, på väg in och ut från rättssalen.
Varvat i tv-sändningarna med bilderna från polisrazzian på Coverciano i måndags och tillslaget i går mot tobakshandeln i Parma där Buffon uppges ha spelat för motsvarande nära 14 miljoner kronor.
Sedan, sent i går kväll, kunde till det dystra galleriet läggas matchbilderna från Italiens förlust mot Ryssland.
Tre insläppta mål, noll gjorda.
Italien har varit pressat förr av skandaler, inför såväl VM 1982 som VM 2006 – och vann guld båda gångerna.
Men sent i går kväll fanns lite hopp och tro att hitta i Prandellis och hans spelares ansikten.
Och ändå, mitt i allt, fanns trotset där.
I Gianluigi Buffons ord: ”Jag använder mina pengar till vad jag vill”.
I de italienska fansens kramar och hyllningar av Buffon, i känslan av att den omskakade gruppen, laget, landet Italien, mer än på länge står enade – mot allt det svåra.
”Det är i sådana här lägen man ser vilka som är verkliga män”.
Nationaldagen i dag
Buffons ord igen och på något sätt speglar de känslan hos de italienska spelarna; nere på knä men inte slut, inte borta.
I det italienska EM-lägret har det inte körts sportbil eller grillats eller mysts med fruar.
Uppladdningen har varit en katastrof, liksom spelet i går.
Och ändå.
Blir det som Buffon vill är det nu männen reser sig och åker till Polen och slåss för varandra och visar vilka de är.
I dag, den 2 juni, firar Italien sin nationaldag.
Den kommer att firas stillsamt, med tanke på tragedierna som drabbat landet den senaste tiden.
Men den kommer att firas.
Italien är sårat – men inte besegrat.