Niva: Möjligheterna dag, möjligheternas match
Nivas VM-resa del 10SOTJI. Solen går ner och elljuset tänds och där står världens svåraste motståndare på andra sidan.
Om vi är sugna? Jo, vi är sugna.
En seger i kväll vore herrlandslagets största på 24 år.
Det här kan vara dagen vi har längtat efter ända sedan 1994.
För att vara ärlig – jag hade hellre sett att vi spelat mot Brasilien, Spanien, Portugal eller vilka favoriter som nu gått att dra upp ur lottningsurnan.
Cristiano Ronaldo? Neymar? På något sätt hade vi väl begravt dem också i granbarr. Det hade kunnat gå.
I stället ska vi nu möta ett sårat, pressat Tyskland – och i mina ögon är det den allra svåraste motståndare som fotbollsvärlden kan kasta över oss.
Snart 15 år har gått sedan de började bygga på ett nytt sätt för att klara av den här typen av matcher, och under den tiden har de hittills inte förlorat en enda.
Ett lag har imponerat mer än något annat
Mitt eget VM-liv går att dela upp i två delar.
Dels finns barndomens och ungdomens turneringar, de jag följde på avstånd hemifrån och förtrollades och förbländades av.
Sedan finns även de mästerskap som jag varit på plats och jobbat med, då jag i någon mån har kommit innanför overkligheten och sett lagen för det de faktiskt har varit.
Ett lag har jag sett oftare än något annat. Ett lag har imponerat mer än något annat.
Lustigt nog har min personliga brytpunkt sammanfallit med den tyska fotbollens, och kanske är det därför jag känner en nästan oproportionerligt stor respekt för det här landslaget.
Ett fullständigt sanslöst facit
VM 2006 var mitt första på plats, och redan då blev jag helt bortblåst av målmedvetenheten, tydligheten och framåtandan de arbetade med.
Borträknade på förhand gick de till semifinal, och sedan dess har de etablerat det som en miniminivå att utgå ifrån.
Innan jag kom hit till Ryssland hade jag varit på sex stora herrmästerskap. Tyskland har nått minst semifinal i vartenda ett.
Det är ett fullständigt sanslöst facit, en resultatsvit som saknar motstycke.
Längs den här vägen har jag inte varit allra mest imponerad av Ballack, Lahm, Klose eller Neuer – utan av långsiktigheten, systematiken, hur de konsekvent lyckats göra fotboll och resultat av sina visioner.
De har bestämt sig för vad de ska göra, de har berättat vad de ska göra och sedan har de gjort det också.
En av mina starkaste bilder av tysk fotboll kommer från en intervju jag gjorde med Jogi Löw i Frankfurt, inför EM 2008. Han var osedvanligt konkret, identifierade och preciserade nyckelpunkter i sitt lagbygge.
När han kom i landslagsledningen var Tyskland ett trögt och långsamt lag. I snitt gick det 2,8 sekunder mellan att en spelare tog emot bollen tills det att han passade den vidare. Vid det tillfället hade Jogi Löw pressat ner siffran till 1,9 sekunder.
Drygt sex år senare frågade jag honom om det där igen, och då svarade han att de var nere på 1,1 sekunder.
Tvingades till måstematcher
Vi befann oss i Brasilien den gången, och bara halvannan vecka senare blev Tyskland världsmästare.
Men matchen i söndags då? Såg jag inte det vilsna, virriga, obalanserade tyska laget som sjönk mot Mexiko?
Jo, absolut. Men jag var även i Klagenfurt och såg Tyskland förlora mot Kroatien i gruppspelet 2008, jag var i Port Elizabeth och såg dem falla mot Serbien 2010.
Vid båda de tillfällena tvingades de till måstematcher omedelbart efteråt, och vid båda de tillfällena gick de ut med maxfokus, höll nollan och vann.
Det är inte så att Jogi Löw aldrig förlorat gruppspelsmatcher förr. Han har bara undvikit att ge de resultaten någon betydelse, sett till att skaffa sig andra resultat i stället.
Så.
Då har jag skrivit allt det där som Janne Andersson totalt och fullständigt ska strunta i att gå igenom, allt det som det inte finns minsta nytta med att de svenska spelarna bekymrar sig över.
Möjligheternas dag
De ska leta fram gamla Youtube-klipp på Kurre Hamrin på Ullevi i stället. De ska be Sebastian Larsson, Mikael Lustig och Andreas Granqvist dra skrönor från 4–4-kvällen i Berlin.
Möjligheternas dag, möjligheternas match.
Skulle vi vinna vore det större än krysset mot Argentina 2002, det skulle innebära vår största bedrift och framgång sedan 1994.
Då skulle det inte längre spela någon roll att det regnade över grillen och snapsen i går – då skulle det i all evighet framöver heta att det svenska vädret var fantastiskt och förtrollat under de här sommardagarna 2018.
Sent på midsommaraftons kväll åskade det här i Sotji. Himlen hade något att säga oss, så himlen laddade ur.
Ju närmare blixten kommer, desto högre blir knallen.
60 år sedan vi besegrade Tyskland i en tävlingsmatch. 14 år sedan de föll ur ett mästerskapsgruppspel.
Så är det, men så kommer det inte alltid att förbli.
Alla imperier faller, alla epoker har ett slut. Det är dags att ge historien en annan riktning nu.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller
Fyra fakta som talar för svensk succé mot Tyskland