Bank: Det är de här stunderna man lever för
SOTJI. Höstacken står där den står, den är vit och väldig och världsmästare – så var i hela världen finns nålen?
Kanske här:
Bollen till Emil Forsberg, så snabbt som mänskligt möjligt.
Välkommen till bastun. Välkommen till OS-ringar, havet runt hörnet, en enorm park, berg i fjärran, en rysk riviera som luktar sololja och sött, en arena inklämd mellan Disney-slott och nöjesfält – och en match som kan bli lite vad som helst.
I manus står det att Sverige ska förlora. I Janne Anderssons ansikte läser jag något annat.
– Det är de här stunderna man lever för. Det är det här man har jobbat för i en hel karriär, säger han.
Han satt vid ett podium bredvid sin lagkapten och förklarade hur hans lag ska bära sig åt för att i alla fall försöka störa världsmästarna.
Och han ljög.
För det var inte det här Janne Andersson jobbade för när han coachade långskånkarna Mats-Ola Carlsson och Mats Lundgren i Laholm i division III. Det var inte det här han slet för när han lämnade HBK, när allt skar sig i Öis eller när han låg under strecket med ett ekonomiskt plågat IFK Norrköping.
Det här fanns inte då, inte på någon enda karriärskarta. Janne Andersson drömde inte ens om att vara förbundskapten för två år sen, men nu är han lik förbannat här.
Och kanske är det en fördel för honom och hans gäng.
Hur ska det gå till?
Uppförsbackar blir ju inte brantare än att möta världsmästarna… men å andra sidan:
Föreställ er utsikten för den som klättrat hela vägen upp.
Inga stukade fötter eller krånglande magsäckar ändrar faktumet att det finns en möjlighet att vinna något i matcher där man har så här försvinnande lite att förlora.
Nästa fråga: Hur ska det gå till?
Vi vet det mesta redan. Om Sverige är bra och Tyskland är bra vinner Tyskland. Om Sverige är dåligt och Tyskland är bra blir det barnförbjudet otäckt. Men om Sverige är bra och Tyskland är som de var senast?
Vi kan väl testa.
Det finns ett par avgörande saker ni måste känna till om organisationen kring Tysklands landslag. Den första är, naturligtvis, att de har en säkerhetsansvarig som heter Björn Borgmann (sant). Det andra är att de har fler videoanalytiker än det finns invånare i Sverige.
Ändå blev de överraskade av Mexiko. De hade ju föreställt sig att Mexiko skulle pressa lite högre, som de brukar, och de hade till och med beordrat sitt U20-landslag att spela på det viset i en träningsmatch på uppladdningslägret. De vann den med 7–1, Manu Neuer gjorde comeback.
Men Mexiko följde inte ritningen, de ryckte sönder Tyskland genom sitt kontringsspel och enligt databaserna lyckades Mexiko spela raka bollar genom mittfältet till anfallet åtta gånger.
– Vi hade inga lösningar, erkände den strandade Sami Khedira efteråt.
Besvikna över verkligheten
Det har funnits ett tonläge kring Tyskland den senaste veckan som jag både känner igen och är lite förtjust i.
Inte det här med att de hamnat i en kritikstorm. Herregud, de är tyska fotbollsspelare. De flesta av sågades av Stefan Effenberg redan när deras föräldrar kom hem efter ultraljudet. Nej, men det är som att de liksom är… besvikna över att kartan och verkligheten inte riktigt stämde överens i den där matchen.
Jag känner igen det från Pep Guardiolas sätt att tänka, ett sätt som präglat hela Bayern-blocket av det här landslaget.
Matcher ska se ut på deras sätt, annars är något fel, nästan fusk.
Det finns väl en rimlighet i det, i de två senaste VM-finalerna har Peps spelare dominerat startelvan hos det vinnande laget (Spanien 2010, Tyskland 2014), deras fotboll brukar funka.
Mot Mexiko gjorde den inte det, och en del kan ju Sverige faktiskt lära sig av det.
Anderssons lag har inte kontringsfarten som Mexiko har, de kommer inte att släppa iväg matchbilden i kaos och förvirring. De kommer spela sitt samlade, svårgenomträngliga försvarsspel, vara trygga i att de vinner den fysiska matchen (Timo Werner är snabb, men han är ingen Klose i luften), och hoppas på att kunna bryta igenom Tyskland ett par gånger per halvlek.
Där var ju Mexiko bra, som sagt.
– Förstabollen, sa Emil Forsberg när vi pratade om den här utmaningen.
Sverige kan utnyttja det som Mexiko
Han pratade om att spela förbi linjer, och det är det allt handlar om för Sverige, att så ofta som möjligt och så snabbt som möjligt hitta Emil Forsbergs fötter. Han var själv lite för omständlig senast, men i kväll är det ännu tydligare att nyckeln finns hos honom.
Joshua Kimmich är en anfallare som fått jobb som högerback, det kommer att finnas utrymme där när han är ute och jagar mål. Mexiko utnyttjade det, Sverige kan göra det om de är modiga nog.
Och sedan?
Sverige får försöka flytta över, göra allt trångt, stjäla syre från Toni Kroos och Ilkay Gündogan (väl?) där inne i mitten. Göra allt det där som de gjorde så rasande bra mot Italien eller Frankrike, och hoppas på att de får chansen där de i alla fall är jämbördiga med Tyskland.
Mexiko slog dem på marken. Sverige kan göra det i luften. Jag tror inte att det går, men i kväll går jag ändå till en match där ett svenskt landslag trots allt har chansen att slå ut världsmästarna ur en VM-turnering. Vi står på gränsen till det möjligas horisont och kisar över kanten.
Det är klart att man får svindel. Men det är de där stunderna man lever för.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller
Spelschema fotbolls-VM: Grupp F