Wegerups 2008
Snopp till middag.
En tokig taxichaufför.
OS-elden mot himlen, jogging i smoggen och söta Bei Bei och maskotgänget.
OS i Kina blev allt jag fruktat – och mer än jag vågat drömma om.
Mina ögon kisade skeptiskt när vi flög genom smutstäcket i luften och gick ner för landning i Peking, 07.10 kinesisk tid den 3 augusti 2008. På förhand var jag avvaktande, mer kritiskt inställd än vad jag någonsin varit då jag åkt på ett mästerskap. Med all rätt, det var en diktatur vi skulle till, en omdebatterad, ifrågasatt OS-värd.
En utmaning att bevaka OS
Att försöka skildra Kina och all dess storslagenhet, att bevaka spelen och ändå få med även förljugenheten och förtrycket, det blev en utmaning. Om vi lyckades vet jag inte. Säkert inte till fullo. Det jag vet är att vi fick en fadd smak i munnen när vi läste om alla de som tvingats flytta för att ge rum åt OS. Jag glömmer heller aldrig känslan av att våra kinesiska värdar varje ögonblick visste var vi befann oss och vad vi gjorde. Jag minns ännu obehaget när de fotograferade oss på flygplatsen.
Samtidigt, trots alla rättmätiga invändningar, var det ett fantastiskt OS. Det gick inte att undvika att bli förförd. På mitt minnes halsband trär jag upp den ena olympiska juvelen efter den andra.
Serverades oxpenis
Bolts guld, upplevda på plats i det glödande Fågelboet. Känslan av att gå runt på OS-området kvällstid med arenorna lysande mot himlen och elden flammande. Skräckfärden med en galen kinesisk taxichaufför i Shenyang. Neonskyltarna med kinesiska tecken. De gammeldags röda lyktorna. Dansande OS-maskotar. Kina–USA i vattenpolo. Damernas gymnastik. Konstsim. Handboll. Kanot. Fotboll. Restaurangen där vi serverades oxpenis med fårkulor. Stulna sovstunder på golvet på vårt rum i presscentret. Gemenskapen. Avskedsmiddagen där våra känslor steg som kinesiska raketer mot skyn, bubblande som champagnen i våra glas.
När jag slutkörd efter en månads slit så lyfte från Peking slöt jag ögonen, men visste att bilderna från OS, de bär jag med mig hela livet.