Wegerup: Det här var inte godkänt
Sportbladets krönikör: Klarade inte pressen
GÖTEBORG. ”Vi omfamnar pressen på oss”.
Pia Sundhages stora ord inför EM-premiären.
Sverige klarade denna kväll inte att leva upp till dem.
Inte alls.
Två missade straffar.
Två missade poäng.
En uppsjö missade passningar.
Men också ett vackert mål.
En urstark utrusning.
En avklarad premiär.
Och – viktigast – en aggressivitet och vinnarvilja som jag inte sett hos något av de svenska damlandslag i fotbolls som jag bevakat i flera EM och OS.
Inte godkänt
Den aggressiviteten och glöden ska Sverige bygga vidare på och ta med sig till lördagens match mot Finland.
I övrigt måste mycket bli bättre. Omgående.
När slutsignalen gick och solen gått ner över gamla Ullevi och Sveriges EM-premiär, då var besvikelse den rådande känslan.
Inte den enda, men den dominerande.
För det här var inte godkänt för ett lag som siktar mot på EM-final.
”Vi saknar skärpa i dag”, sa Lotta Schelin direkt efteråt, med besvikelsen inristad i varje anletsdrag.
Och jo, så var det. Minst sagt.
Sant är att en premiär alltid är en premiär, särskilt på hemmaplan, på ett fullsatt Gamla Ullevi, så fyllt av förväntningar och EM-drömmar.
Men det blågula lag som säger sig omfamna just press och förväntningar kom istället att knäa under den.
Sverige inledde i blixtrande tempo men tappade alltför snabbt kommandot över matchen. Danskorna satte just press på det svenska laget, en hög, hungrig, vild rödvit press. Och Sverige kunde inte hantera det.
Ett av få pass hon slog rätt
Ledningsmålet för Danmark kom logiskt och vackert när Nilla Fischer inte klarade att stoppa Mariann Knudsen.
Fischer fick sin revansch när hon skarvade in 1-1 och de blågula läktarna böljade som en svensk sommaräng.
Sara Thunebro stod för framspelningen, men det var dessvärre ett av få pass som hon slog rätt denna kväll.
Tyvärr var hon inte ensam om att slå bort uppspelen.
Om det är någonstans Sverige missar att vinna denna match så är det i oförmågan att hantera Danmark press och den kavalkad av felpass det ledde till.
Om jag skulle sammanfatta matchen med några meningar skulle det låta så här:
Sverige bryter. Sverige slår bort bollen.
Om och om igen. Det ledde till en matchbild där mittfältet sällan kom med i spelet. Caroline Seger och Marie Hammarström blev åskådare när långbollarna seglade över deras huvud – ofta med slutadress dansk spelare.
Det svenska laget fick på så vis ingen spelro, i hetsandet och missandet.
Först 20 minuter in i andra halvlek såg jag ett konstruktivt kortpassningsspel på allvar. Jessica Samuelsson till Josefine Öqvist som vände inåt och snabbt men behärskat spelade bollen till Seger.
Öqvist var för övrigt Sveriges stora glädjeämne. Inte bara på sin kant utan ännu mer för sina förflyttningar som rev isär det danska laget, som när hon kom på vänsterkanten i första halvlek, fullständigt ohejdbar.
I övrigt var det mycket springande i onödan för Sverige.
Måste ta nästa chans
Genom att tappa så mycket boll genom slarv fick svenskorna jaga kopiöst och föra spelet för lite.
Ändå kunde man ha vunnit matchen. Två missade straffar av lagets två främsta anfallsstjärnor är ett svidande svart facit.
Pia Sundhage och lagledningen måste omedelbart fråga sig vilket ansvar de har. Hur mycket har man tränat straffar? Hur klar är rollfördelningen? Vem lägger nästa straff?
Lotta Schelin brukar vara säker men flackade med blicken och Kosovare Asllani klarade inte heller hon av pressen.
Det var enbart Kristin Hammaströms perfekta utrusning, då Danmarks Julie Rydahl Bukh sprang sig fri, och med ännu en efterföljande delikat räddning sekunden efter, som räddade Sverige från nederlag i premiären.
Jag tror fortfarande att detta svenska lag har potential att nå minst semifinal.
Man klarade premiären med en poäng mot det danska lag som troligen är gruppens tuffaste motstånd.
Men till mötet mot Finland, som var blekt och spelade 0-0 mot Italien, måste just skärpan vara en helt annan.
Om bara tre dagar får Sverige en ny chans att omfamna press och förväntningar. Då måste man ta den.