Wegerup: Elfsborg kan få en guldkantad höst
När det blir tufft blir de tuffa tuffa.
I går levde Elfsborg upp till talesättet.
Jag tror att man kan göra det hela vägen fram till guld.
Menyn var fint komponerad. En ljuvlig sensomrig dag, en livlig skön Söderstadion – och två pressade lag. Det ena med rädsla för att tappa taget om toppen. Det andra med skräcken för den hotande botten. Ett av lagen klarade pressen bäst, gjorde sin plikt i egenskap av guldfavorit och tog tre poäng i en seger som var oerhört viktig för Elfsborg. Moraliskt lika väl som i tabellen.
”Det kan inte hjälpas, resultaten påverkar livet i övrigt mycket. Man tänker mycket på hur det går, så är det”.
Orden kom från Magnus Haglund efter matchen, då vi pratade en stund och han medgav vilken press Elfsborg spelar under. Laget utsågs till den stora förhandsfavoriten på den allsvenska upptaktsträffen
i våras och efter IFK Göteborgs spelarförluster i sommar tycks ännu fler tro på de gulsvarta från Borås. Efter två raka förluster, varav den mot Gefle hemma senast sved mest, var Elfsborg i starkt behov av en seger.
Det var även Hammarby som, tabelläget till trots, bars fram av en välfylld Söderstadion och urtrogen publik som hejade vilt ända in på sista övertidssekunden.
”Jag tycker att vi visar bra moral på slutet”, sa Tony Gustavsson och det kan man hålla med om.
Hedervärda förluster ger noll poäng
Hammarby visade dessutom mer än så. Trots att man saknade bland andra Armas bjöd man inte topplaget Elfsborg på någon lätt seger. Samtidigt är det förstås så att
hedervärda förluster likväl bara ger noll poäng och att man nu har sex förluster hemma på nio matcher. Den moral-kick som laget fick efter derbyvinsten mot Djurgården förra helgen är redan ett minne blott. Hammarby kommer att få fortsätta att kämpa hela hösten för att hålla undan för botten. Men jag tror att man kommer att klara det, särskilt om fler spelare klarar av att prestera så som Sebastian Castro-Tello gjorde i går i framför allt första halvlek.
Att de främsta klasspelarna ändå finns i Elfsborg syntes likväl, både på planen och i resultatet. Anders Svensson är på sin egen nivå, något han visade bland annat med sitt mål. Och även om Hammarbys klack skrek ”Solna-tattare” om Stefan Ishizaki så talade dennes frispark för sig själv, liksom straffen han satte.
Är det något Elfsborg ska kritiseras för så är det de sista fem minuterna, plus övertiden, av matchen. En klubb som har ambitionen att alltid vara ett topplag i Sverige och att ta sig allt längre i Europa-spelet får inte släppa in ett mål så billigt som man gör vid Hammarbys reducering till 3–2. Man måste också klara att sen hålla nerverna i styr och stänga matchen, rulla boll kyligt och låta minuterna gå. I stället blev man stressade och lät Hammarby få flera lägen till 3–3.
Billiga straffar
Domaren då, Markus Strömbergsson? Var inte Elfsborgs straff för billig? Och frisparken som det blev 1–0 på? Var det inte ”en domarskandal”, som grönvita fans argt skanderade om efteråt?
Säg så här: Strömbergsson hade ingen av sina bästa dagar. Jag kan förstå att den som ser matchen med Hammarby i själ och hjärta var upprörd. Men båda straffarna är billiga, även hemmalagets. Och Elfsborg var det bättre laget.
Tony Gustavsson var stor mitt i nedstämdheten över förlusten när han vägrade att kritisera Strömbergsson och konstaterade ”vi faller inte på domarens misstag utan våra egna”.
Det är den typen av ledarskap Hammarby behöver denna tuffa höst som väntar; självkritiskt, rakryggat och framåtblickande.
För Elfsborgs del tror jag att hösten kan få guldkant – och lägg märke till att Kalmar nu bara tagit en poäng på två matcher. Men boråsarna har fortfarande en del att slipa på och på torsdag mot Lazio i Rom, då vill det till mer än i går – betydligt mer.