Lasse Anrell: Det här är Robins viktigaste titel
Sjunde titeln.
Och den viktigaste, eftersom den kom just när man trodde att Robin Söderling var på väg att etablera sig obehagligt stadigt bakom den eviga toppkvartetten Nadal-Federer-Djokovic-Murray.
Nu är det kvartetten som sprängdes och det öppnar för ytterligare klättring för Söderling.
Vem kunde ana att hans karriärs största seger skulle komma just den här hösten efter praktfiaskot i Stockholm.
Det var som om de här jobbiga mötena med Nadal och Federer i turnering efter turnering höll på att knäcka svensken.
Det mest imponerande med Robins spel under hela den här Mastersturneringen – årets sista – i Paris har varit hans taktiska smarthet.
Underlaget var snabbare än Robin vill ha det, men redan när han tidigt körde över Stanislas Wawrinka eller när han i kvarten mot Andy Roddick visade upp ett tålamod och en kyla som jag nästan misstänkte att han tappat.
Stundtals såg det ut som om han spelade klassisk serv-volley. Nästan med en nostalgisk touch av Stefan Edberg. Vem kunde förutsagt det spelet när man såg den stela och krampaktige Robin i Kungliga?
Alla vet att Robin kan slå vem som helst när förstaservarna sitter och när hans tunga powerspel från baslinjen fungerar – men nu har han höjt sig en nivå i det som jag tycker är det som är tennis; att variera sitt spel och variera det på ett sätt som varken motståndare eller publik kan förutse.
Nadal kan aldrig det, Borg kunde det stundtals, Connors alltid, McEnroe nästan alltid och Roger Federer kan det definitivt bättre än någon annan tidigare klarat av.
I Stockholm såg Robin ut som om han gett upp och det spekulerades i att Robin inte klarar av att spela under stark press.
Började ana en mental spärr
I några av årets Mastersturneringar underpresterade han kraftigt. I Grand slam likaså, i alla fall när det gällde slutsegern. Det är nästan så att man börjat undra om Robin haft en mental spärr mot att vinna viktiga matcher.
Nu kan vi glömma det, och det skedde i den turnering man trodde var helt körd när man såg Robin i början klaga på smärtor i bröstet och andnöd.
Nu har han vunnit och det är ju ingen tvekan om att det är svensk tennis största framgång sen Thomas Johansson vann Australien Open 2002.
Söderling gillar verkligen Paris.
Det var där han gick till sin första Grand slam-final, Och nu vann han alltså sin första stora titel där.
Dessutom var det där hans tränare Magnus Norman nådde sin största framgång 2000.
Norman och Söderling är aldrig bättre än i Paris. Inte ens andnöd och svåra smärtor i hjärttrakten kan stoppa dem i den franska huvudstaden.
Men det där är historia.
Jag tror han är förbannad
Nu återstår ATP-slutspelet i London som är sista anhalten i år och en framgång där kan ta honom ytterligare ett steg upp på rankingen.
Jag tror att Robin behöver en framgång där för att slutgiltigt visa de andra att han tappat den sista respekten som omöjliggör de riktigt stora segrarna.
Dessutom tror jag han är djupt och innerligt förbannad över att han inte blev nominerad till svenska Idrottsgalan i Globen som årets manliga idrottare – medan hans coach (!) blev nominerad till galan.
Lite pinsamt, om ni frågar mig.