19,30 är det vackraste som hänt i friidrott
PEKING. Magiskt, skrev jag efter Usain Bolts världsrekord på 100 meter i lördags och rankade det som det femte största ögonblicket i friidrottshistorien.
Magiskt, skriver jag igen. Magiskt gånger två – och nu är det ingen tvekan:
Det här var friidrottens största ögonblick någonsin.
Usain Bolt återupprättade sprinterlöpningen den här veckan.
I alla fall vill jag tro det och jag gör verkligen det.
Efter några år i skammens och dopningens grådaskiga skugga har 100 och 200 meter blivit OS:s höjdpunkter igen.
Usain Bolt fick mig att glömma alla de där dopade fuskarna som vann på bra tider men sen hamnade i fel dopningslabb och allt var förstört och de hamnade i rättssalar och några till och med i fängelse.
Usain Bolt är inte dopad.
Jag tror verkligen inte det och ingenting i Jamaicas löparhistoria tyder på det.
Ändå springer han fortare än någon annan människa sprungit och frågan är om han inte springer vackrast av alla också.
”Vore jag Michael Johnson skulle jag ta fram mina minnen från Atlanta. 19,32. Titta på det, Michael. Det kan vara en fråga om timmar innan det är ett mycket gammalt rekord?...”, skrev jag i söndags.
Det var ingen unik tanke.
Satt som förhäxad 1996
Alla som såg Bolt springa – avstannande de sista meterna, men ändå på världsrekordtid – insåg att även Johnsons världsrekord var i riskzonen.
Det jag undrade var om han skulle klara av att göra precis som Michael Johnson; nämligen att springa med maximal fart hela loppet, även om han skulle vara helt överlägsen.
Jag glömmer aldrig Johnsons lopp i Atlanta, 1 augusti, 1996. Det var mitt första sommar-OS, jag kände mig mycket färsk och satt som förhäxad.
Såg Johnson slutföra sitt lopp i ett par löjliga Nike-skor i guldfärg, men löpningen var allt annat än löjlig. Han orkade verkligen löpa på max hela upploppet i sin bakåtlutade stil.
Tiden 19,32 har sen dess ansetts oslagbar.
Jag läste vad Sports Illustrateds expert Tim Layden skrev om saken. Han kallade Johnsons världsrekord för ”Friidrottens heliga graal”. Det där som alla jagar, men ingen sannolikt kommer att hitta. Inte ens om man hittar löpningens egen da Vinci-kod.
Bolt hittade den.
21 år gammal, kvällen före sin 22:a födelsedag, hittade han koden till ett av friidrottens allra vackraste monument – och han gjorde det med en sådan skönhet att löpningen plötsligt förvandlades till ett slags konst, en balettövning eller en stund på barren i gymnastiken.
Aldrig har perfektionen och den kroppsliga kontrollen varit briljantare än den här kvällen när Usain Bolt från Jamaica hittade friidrottens allra hemligaste kod.
Bolt såg märkligt lugn ut inför start. Jag vet inte ens om han insåg, eller snarare brydde sig om, att han var på väg att skriva idrottshistoria. Han känns lite som en sportens outlaw, en bohem och diva i en märklig och egentligen omöjlig kombination.
Tittade på sig själv på tv
Han kammade sitt stubbiga hår med händerna, sköt det där skottet mot himlen. Ett allmänt lallande och showande.
Femte snabbaste starten, men redan vid stavhoppsgropen gick han förbi första löparen. Redan vid 100-metersstarten var han först och resten var en defilering i maxfart.
Och han klarade av att öka. De sista 20 meterna följde han själv – på storbilds-tv:n – total kontroll, trots att han sprang snabbare än någon annan man sprungit tidigare.
Efteråt var allt ett enda kaos. Han gick in i kameran och skrek ”I´m, there”. Han dansade och firade. Han var som en manlig variant av Carolina Klüft á la München 2002 – fast med ett enormt ego.
En amerikan som kom trea var överlycklig – antagligen över att han varit med i samma lopp. Han dansade runt med flaggan runt sina axlar.
Det visade om inte annat att det är nya tider nu. Det är samma USA som uppfann ordspråket att ”Andraplatsen uppfanns enbart för att trösta förlorarna.”
Överlägset största stjärnan
Jag minns hur Frankie Fredericks från Namibia, som kom tvåa 1996 efter Johnson, några år senare sa att han kände sig välsignad och lycklig över att bara fått ha varit med under det loppet.
Amerikanen som är lycklig över att vara trea ser ut som han redan tänker på att det här kommer han att berätta för sina barnbarn.
Varför springer Bolt snabbast?
Förklaringen är enkel. Han är lång, 196, och har ett längre steg än alla andra löpare på den här nivån. Han har en enorm utväxling i kurvlöpningen. Han är ung, kroppen tål hård träning nu efter några år av skador.
Men hans utveckling är egentligen ingen sensation. Redan 2004, som 17-åring, sprang han på 19,93 och satte
juniorvärldsrekord. Det tog honom fyra år att sänka med sex tiondelar. Det är en ganska lång tid i den åldern.
Nu är han friidrottens överlägset största stjärna.
Och alla dopade amerikaner och engelsmän som förstört sprint i flera år kan börja fundera på hur de ska utmana honom.