”Idrott handlar trots allt om att möta sin publik och bli älskad hur snorig och svettig och ful man än är”
I Globen fördelades priserna bland svensk idrotts gladaste förlorare.
Zlatan kom sjua.
Meanwhile, in the jungle, på en något större arena i Italien, vann Zlatan tre grandiosa priser.
Så kan det gå när både en akademi och en folkjury blir alldeles till sig i trasorna över en ny idrottsstjärna som vunnit en enda tävling som vad jag förstår handlade om att åka åt fel håll i en slalombacke.
Jag gillar Charlotte Kalla.
Jag gillar charm, talang och förmågan att vinna rätt lopp.
Men jag tycker kanske att hon vann lite för mycket galapriser efter sitt allra första år i eliten. Hon vann ju faktiskt allt – utom det hon skulle vunnit, nämligen priset som årets talang.
Jag hade valt Susanna Kallur för världsrekordet, Zlatan för briljansen, Henrik Zetterberg för att han var most valuable player i ett Stanley Cup i ishockey.
Jag hade inte valt Kalla.
Jag hade satt henne nånstans typ... sjua.
Det är ju klart att man kan reta upp sig till gallfeber på en del av vinnarna.
Det gör man.
Men det spelar ju egentligen inte så stor roll. Idrottsgalan ska handla om charm, kärlek och tv-tittarnas egna passioner.
På något sätt är väl det rättvist, det också. Idrott handlar trots allt om att möta sin publik och bli älskad hur snorig och svettig och ful man än är.
Ståpäls
Det sämsta svenska idrottsåret någonsin blev i alla fall en hyfsad gala.
Den började genialt med att bita huvudet av skammen och erkänna skitåret 2008 och sjunga Village People-dängan Go West med en ny text om att svensk idrott kan komma igen. Bra där, Settman och Calle Norlén.
Stående ovation för Stefan Holm. Bra, enligt formulär Kajsa Bergqvist från förra årets gala. Ståpäls.
Lysande humor. Robert Gustafsson i sitt livs form med hjälp av Björn Gustafsson. Smart, lagom elakt, lagom oplumpt, lagom lite underliv. Gustafsson & Gustafsson såg ut som ett blivande showpar a la Börsen. Ser man fram emot.
Jag var med på 70-talet, Höglund
Bra prisutdelare med Elisabeth Höglund i spetsen även om hon svartmålade 70-talet lite. Flickor fick visst vara svettiga och snoriga på den tiden och jobba, jag minns det väldigt väl, Bettan, för jag var med. Flickor fick till och med dansa redan då.
Bra artister med Timo Räisänen – verk
ligt tjusig idrottstyp – som gjorde en oförglömlig Simply The Best och Malena Ernman som allt mer visar att hon är vår tids Kjerstin Dellert; snygg, vältränad och en mezzo med behov av att expandera.
Kaos med tekniken
Lite kaos med tekniken som vanligt, där särskit Anneli Alhankos örhängen måste ha skapat panik i kontrollrummet. Sällan har John Lennons uttryck ”rassla med juvelerna” fått ett tydligare uttryck. Smattra med juvelerna, Anneli. Bullra. Skräm barn med dem.
Bra programlederi av Peter Settman igen. I år valde han att ha sin relation från förra året med Charlotte Kalla som huvudtema. En relation som i Liza Marklund-land väl antagligen skulle kallas att han har besöksförbud.
Ingen puss i år. Dessbättre.
Vansinnigt rolig kommentar till Göran Hägglund om att han gjorde bra i från sig som domare i Dansbandskampen.
Ranelid – stor humor
Stor humor också med Björn Ranelid. Ett tag var jag osäker på om det var han själv eller Robert Gustafsson, men jag tror att det var den riktige Ranelid som stod där i ett dekolletage som var det enda som kunde konkurrera med Gunde Svans fru Maries om bredd och djup.
Fulast klädsel?
Nanne Bergstrand, självklart, som hade klätt upp sig i sin LRF- ombudsmans bläser. Inget riktigt bra val, Nanne.
Mest misslyckade kupp?
Rolf-Göran Bengtsson som hade mobiliserat hela Hästsverige till att rösta i Jerringpriset och gick till final. Men när tv-tittarna la in sin massiva röstmatta så hade inte ens nio miljoner grisfösare kunnat rädda Rolf-Göran.