Den som spelar med att barns hjärta vinner
Wegerup: Glädjen avgör det här derbyt
MILANO. Glädje.
Kanske är det den, glädjen, som kommer att avgöra allt i kväll.
Den som vågar vara glad och njuta, den som kan spela derbyt med ett barns hjärta, den vinner.
Det har skrivit och sagts att ”den som inte tar emot Guds rike som ett barn, den kommer aldrig dit in”.
Om riken hinsides den här världen vet jag intet. Men jag vet att om det finns himmelriken här på jorden så är det stora fotbollsmatcher, möten som det som väntar oss serie A-frälsta i kväll.
När jag i fredags kväll satt i en vit soffa i ett av Milanellos små vardagsrum tillsammans med Zlatan, då var det den tanken som kom över mig, att allt till sist handlar om det, om att hitta tillbaka till ursprunget, att återfinna glädjen.
I kväll spelas en match som när det blåses till avspark kommer att ha analyserats, diskuterats, stötts och blötts och tuggats och ältats in till urblekning och leda. Medierna kommer att ha skrivit om duellerna mellan tränarna, kommer att ha jämfört de största spelarna, rapporterat om historiska möten, tagit fram statistik och fakta. Fansen kommer att gnabbats på sina forum. Så många kommer att på förhand ha tyckt och tänkt och trott något om Inter–Milan den 14 november 2010.
Men i kväll, när allt är här och nu och upp till bevis, då spelar kalla fakta och favoritskap väldigt liten roll, kanske ingen alls.
Då handlar allt om att minimera misstagen, men faktiskt, vill jag påstå, ännu mer om att våga spela och känna och älska – att känna glädje.
En glädje som lätt hotar att försvinna i den miljardindustri och mediecirkus som toppfotbollen är i dag.
Aldrig sett Zlatan så rofylld
När Zlatan och jag pratade på egen hand i fredags, i drygt en halvtimme, då talade han just om hur han lärt sig något om vikten av att vara glad.
Jag sa till honom att jag följt honom i jobbet i snart åtta år men aldrig upplevt honom så här mogen, lugn och harmonisk och han svarade, och det här är inget putsat citat utan hans egna ord:
”Jag lärde mig något i Barcelona. Och det är att man måste känna glädje. Jag tror att det är viktigt att vara glad. Jag kände där i Barcelona på slutet att det inte var roligt längre. Då var jag tvungen att göra något. För så länge jag känner mig frisk ska jag satsa och jag ska gå ut på planen och ha kul”.
Ha kul. Så banalt – så totalt avgörande. När så mycket står på spel för så många som det gör i ett derby mellan Inter och Milan kan
det vara just det lag med flest spelare som vågar spela ut och ”ha kul” som vinner.
Om Zlatan klarar det? Vi får se. Jag har som sagt aldrig upplevt honom så rofylld och samtidigt så laddad som nu. Men det säger ändå inget om vad han kommer att åstadkomma i kväll. Han erkänner själv att han kan bli för övertänd i de här matcherna, vilja visa alla som visslar ut honom för mycket, bli handlingsförlamad. Det återstår att se om han klarar att hantera det. Synd för Milan är att Pato och Inzaghi är skadade, inte minst den sistnämnde som Zlatan är i total symbios med. Men det är inte det som kommer att avgöra derbyt. Och vem som vinner derbyt är inte heller avgörande poängmässigt. Däremot har det en mental effekt som inte ska överdrivas men inte heller underskattas.
Hela fotbollsvärlden tittar i kväll
Det känns som ett derby där Inter är den starkare parten, trots att Milan är i toppen av tabellen. Men på ett fullsatt San Siro i Derby della Madonnina, derbyt om den lilla Madonnan på Domens topp, gäller inga vanliga regler.
Själv har jag de senaste dagarna njutit av att strosa fram på min granngata, Via Madonnina, när jag ska gå och handla mjölk och bröd. Liksom jag njuter nu när jag sitter här och skriver och då och då lyfter blicken ut genom mitt vardagsrumsfönster. Sammetsnatt över Milano och bortom hustaken lyser domens topp med Madonninan för mig som en stjärna i fjärran.
I kväll vänd fotbollsvärldens ögon mot hennes stad, alla följer hennes derby. Zlatan möter sin gamla klubb, cirklar sluts, samtidigt som ny mark bryts. Vägar beträds som leder bort men ändå hem.
Mycket vackrare blir fotbollen inte.
I kväll tar jag tunnelbanans röda linje mot stadion – med glädje – och när jag går upp för de skitiga, slitna trapporna vid hållplatsen Lotto, då vet jag att jag har himlen runt hörnet.