Jag tvivlade – men i går fick jag hopp
Ettan kom.
Tvåan kom.
Trean kom.
Fyran kom.
VM-gulden kommer så småningom.
Åtminstone känns det dagar som den i går som att det faktiskt kan bli några guld, eller i alla fall medaljer, under de tre världsmästerskap som nu ska förgylla vår vinterdag den kommande tiden. Jag erkänner att jag för några veckor sen var lite svag i anden, tvivlade, vacklade. Tour de Ski försvann i en enda stor blågul näsduk, Anja Pärson vägrade hitta formen och skidskyttarna bommade hit och dit.
Därför var Björn Ferrys seger i går så skön, så viktig. Sällan har sportklyschan om ”viktigt styrkebesked” känts så sann.
”Jag tänker inte ens på VM än”, sa Ferry efteråt.
Må så vara. Men vi är andra som gör det, med förväntan och längtan. Det förvånar mig inte alls att skidskytte, både på dam- och herrsidan, erövrat så många av folkets hjärtan. Profilerna, vinsterna och demontränaren, den oskattbare Wolfgang Pichler, har givit oss en ny vintersport att älska. Vi diskuterade fenomenet i sportpanelen i Gomorron Sverige häromdagen och det är bara att konstatera att alla röster om att skidskytte är en ”konstruerad sport” har tystnat.
Ovärderlig rubrikmakare
En som sällan är tyst är som bekant däremot Björn Ferry. I honom har skidskyttet en ovärderlig rubrikmakare och jag utgår från att han håller sitt löfte/hot (välj själv alternativ) om utvik i fall det blir VM-guld. Det viktiga att komma ihåg är dock, som syntes i går och även med andraplatsen i förrgår, att Ferry inte är någon tom tunna som bara skramlar. Det avslappnade skyttet var imponerade och det är just det lugnet som han och de andra svenskarna och svenskorna måste klara av att behålla när det drar ihop sig till VM.
Magdalena Forsberg klarade det överallt, även i VM – men inte fullt ut i OS. Därför blev det aldrig något olympiskt guld för annars så oövervinnerliga ”Magda”. En som däremot tagit OS-guld är Anna Carin Olofsson, numera med sonen Liam och med
Zidek som extra efternamn. Det var som kvinna lite fascinerade att höra alla de (manliga) experter som rätt välmenande, men med mer hjärta än insikt, trodde att hon skulle kunna göra bra i från sig i VM
i fjol – gravid. I år är läget annorlunda även om det är en bit kvar till ”Acos” toppform. Men den fina fjärdeplatsen i går, efter den starka upphämtningen, visade att hennes formkurva är snabbt stigande.
Anja har skämt bort oss
Det är också Anja Pärsons, som alltid när det drar ihop sig till mästerskap. Att vi stundtals nästan kan känna oss mätta på Pärsons framgångar är för att hon gjort oss så bortskämda med dem. Dessutom lever många av oss här i Norden fortfarande kvar lite med känslan från Stenmarks fornstora dagar, att det är slalom och storslalom som gäller framför fartgrenarna. Men fråga ute på kontinenten vad som värderas högst... Anja Pärson imponerar så oerhört just därför att hon förmår vinna även i fartgrenarna. I går kom hon trea i störtloppet i vackra italienska Cortina och vi såg alla hur ont den pallplatsen gjorde och hon pratade själv efteråt om en ”otrolig smäll i landningen” Det enda som kan hindra Pärson från framgång i VM är just hennes knä, i fall det skulle vara en ny allvarlig skada.
Desto gladare var det i estländska Otepää där Johan Olsson visade att segern i Davos på lucia må ha varit en skräll men rakt inte någon slump. Andraplatsen i går, bara en och en halv sekund efter segraren Lukas Bauer, lovar gott.
Jag vet, det är de där små marginalerna som kommer att avgöra alla tre världsmästerskapen och det kan lika gärna sluta med snöpliga fjärdeplatser som guld och glans. Men efter dagar som den i går måste man få tro och hoppas.