Vilket smärtsamt skönt VM-guld – jag njöt med alla sinnen
Sällan har ett ordspråk varit så sant.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Efter tre bittra år av förluster blev segerns sötma desto ljuvare.
Det bästa av avsked. Att se avgående förbundskapten Anders Jakobsson och bandyns ”grand old man” Marcus Bergwall tillsammans kyssa VM-bucklan i sina kostymer på segerbanketten, det var en syn skön nog att lysa upp även denna den gråfuktigaste av januaridagar. Bättre kan man inte avsluta ett jobb, säga adjö till det som varit en stor del av ens själ och tillvaro. VM-guld och det på ett sätt som innebar all önskvärd revansch.
När jag såg de svenska spelarna i sina guldhjälmar efter matchen, med bucklan som gick från famn till famn och till tonerna av ”We are the champions”, då kände jag verkligen hur sant det är att den mätta dagen aldrig är störst.
Det var all vår uppdämda hunger och längtan efter detta guld som gjorde det så närmast smärtsamt skönt att njuta av med alla sinnen. Som 38-årige Marcus Bergwall, med nio VM i bagaget, sa:
– Det här är en längtan vi haft så länge, vi har varit besvikna så många gånger.
Allt fokus på den defensiva planen
Efter tre raka finalförluster gick de svenska spelarna ut så sammanbitet koncentrerade och laddade att de till att börja med knappt tycktes märka det mäktiga stödet från de 7 519 på läktarna i Västerås. Allt fokus låg på att hålla sin defensiva plan, att inte låta Ryssland få ett snabbt mål. Andreas Bergwall i målet, Olov Englund i försvaret och Andreas Westh, mest överallt, var tre av de spelare som såg till att det blev så. Först efter 25 minuter fick Michail Sjevtjinkov, förstås, in det ryska ledningsmålet.
Marcus Bergwall visade då all sin rutin och allt sitt bandyhjärta när han gav Sverige den så snabba och viktiga kvitteringen efter bara fyra minuter.
– Ett otroligt viktigt mål, konstaterade Bergwall och det var knappast en överdrift.
Den som bara sett de förkrossande segersiffrorna tror kanske att Sverige sen bara hade att ta leka och lira på isen. Den som såg matchen vet bättre. Sifforna berättar inget om den nervpinande spänningen, om svenskarnas uppoffrande spel om känslorna på och runt isen. När Joakim Hedqvist slog in 2-1 på hörnan med bara 25 minuter kvar blev det den totala förlösningen. Hedqvist, som öppet berättat om sin besvikelse då han inte blev uttagen i fjol, har varit stark nog att ta avstamp i de känslorna, erövra sin plats, göra 14 mål och bli VM:s bäste målskytt och anfallare. Det visar hur han vuxit som person, funnit styrkan inom sig.
En svensk trött på silvertårar
Ryssarnas styrka, den tog däremot slut med Hedqvists mål. Lomanov orkade inte längre och så kom Anders Östlings, Patrik Nilssons, Per Helmyrs (vilken spelare) och Marcus Bergwalls (andra) mål, efter ett. Sveriges kompakta, disciplinerade defensiv och effektiva skytte gjorde de ryska spelarna mindre och mindre, likt ryska dockor som skalades av i lager efter lager.
Jag kom att tänka på den ryske supporter som jag såg vid gruppspelsmatchen på Zinkensdamm i onsdags, han som sa till mig ”Russia always wins. Always”. I går tystades han och alla de andra av ett Sverige som tröttnat på att förlora VM-finaler och stå med bittra silvertårar.
Det behövs en bredare topp
Det var viktigt för Sverige, det var viktigt för svensk bandy men det var framför allt viktigt för bandyn som sport. Ingen vill se samma lag vinna år efter år. Att det sen behövs en bredare topp är en annan diskussion. I går eftermiddag, kväll och natt var allt bara guld och glädje.
Inte minst gladdes jag med förbundskapten Anders Jakobsson. Han var med som assisterande, vid guldet i Kazan 2005. Nu fick han efter de tre svåra åren äntligen sin revansch, tackar för sig och ska ”bli vuxen och skaffa ett riktigt jobb”.
Nu när han slipper bli ihågkommen som ”silvertränaren” kan han gå med huvudet högt.
Och sämre sista dagar på jobbet har nog många haft.