Linderstam: Alltid någon girig jäkel som spelar bättre
Publicerad 2014-04-14
AUGUSTA. Tvåa i sin livs första Masters och bakom en makalös bedrift som nästan gick till historien.
Nästan var det ja, och med uppenbar risk för att låta bitter här:
Det spelar ju ingen roll hur bra svenskar spelar när det kommer majors, för det ska ju alltid finnas någon girig jäkel som spelar bättre.
Och denne "någon" var just i detta sammanhang Bubba Watson.
Amerikanen har ju sådan överrörlighet i lederna att han mer eller mindre kan vrida kroppen ett helt varv i baksvingen, sedan snurra tillbaka och attackera bollen med sådan kraft att en dålig drive landar 300 meter bort och en lyckad en bra bit längre. Att han sedan sprider både två och tre utslag ut i skogen gör inte så mycket sedan han även har en sådan känsla i handlederna att han därifrån kan smeka in ett inspel till metern från pinnen genom ett öppning på 30 x 30 centimeter i buskaget.
Girig är han tydligen också, sedan han vann Masters för två år sedan och redan har en grön kavaj hemma i Florida. Jag menar, vad ska han egentligen med den andra till? Öppna herrekipering? Vad hände med solidariteten?
Skämt åsido. Bubba Watson må var ganska illa omtyckt på touren, men han är en sjujäkla golfspelare som haft greppet om den här tävlingen nästan hela vägen och som givetvis förtjänar titeln, men jag får nog allt medge att jag allt är lite bitter.
Skickade present
Jonas Blixt är ju en otroligt skön person som med stor glimt i ögat efter rundan i lördags skickade på undertecknad en present i form av en ljus pikétröja, eftersom Aftonbladet inte direkt skickat begåvningsreserven till Augusta utan en reporter som bara fått med sig svarta sådana och således i den 30-gradiga hettan hellre sportade tunna, ljusa t-tröjor. Han är en frisk fläkt som man verkligen unnade en historisk seger och en spelare som man så djävulusiskt jäkla gärna, från botten av tårna upp över den lätt svedda pannan, ville skulle ta hem det här.
Jag ville att han skulle skriva historia som den första rookievinnaren på Augusta sedan 1979 och som den första svenska majorvinnaren på herrsidan någonsin, och jag ville att det här skulle ha varit en känslofylld krönika fylld med superlativ om en golfspelare som gjorde det omöjliga möjligt. Jag är dessutom en så pass liten människa att jag väldigt gärna ville kunna säga någon gång i framtiden:
Jag var där! Jag såg det hända!
Men det är ju så mycket man vill.
Nu såg man bara historia nästan hända och det är väl ungefär som att få en dejt med världens vackraste dam och sedan lomma hem ensam efter en kylig kyss på kinden.
Nästan… Detta förbannade skitord.
Jesper Parnevik vann nästan British Open 1994 och 1997 och Henrik Stenson vann nästan samma tävling förra året, men nästan är ju inte bra nog i de här sammanhangen.
Däremot är Jonas Blixt mer än bra nog för att vinna en major vilken dag som helst.
Bara en tidsfråga
29-åringen, som fyller 30 om 10 dagar, gjorde här sin tredje major någonsin och efter en 26:e plats i British Open förra sommaren slutade han några veckor senare fyra i PGA-mästerskapen för att nu bli tvåa i sitt livs första Masters-besök och det är ett onekligen helt fantastiskt facit.
Men så är också Jonas Blixt en helt fantastisk golfspelare.
Svensken spelar med ett självförtroende som är få förunnat och med en självklarhet som känns ganska osvensk, liksom hans spel gör på och runt greenerna.
Efter nästan tio år i USA kan han tämja vilken yta som helst med puttern och med tre av fyra majors på den här sidan Atlanten känns det bara som en tidsfråga innan han går hela vägen och bryter torkan.
Möjligtvis redan på US Open, förhoppningsvis redan i år, och sedan så kanske den där bisarra förbannelsen bryts och de svenska majortitlarna plötsligt bara rasslar in.
"Kanske", ett annat ord att vara ovän med.
Man kan ju åtminstone alltid hoppas.
