Wegerup: Tuffaste testet hittills för PSG och Zlatan
PORTO. Estádio do Dragão.
Det var här Zlatan klackade sig in i fotbollens finrum.
Och här ska han i kväll hjälpa PSG att visa att man också hör hemma där.
Då.
Den hungrige ynglingen med allt framför sig. Lynnig och vild och galen av längtan att visa allt och alla vem han var och vad han gick för.
Nu.
Den mogne mannen. Han som erövrat sina mål, ett efter ett, men fortfarande vill höra sitt namn från läktarna, som inte alls känner att han har det bästa bakom sig.
Zlatan Ibrahimovic.
31 år i dag. Uppvaktning undanbedes, han har nog med den han kommer att få från Portos backlinje.
För ett år sedan stod jag sent om kvällen på Juventus Stadium och pratade med Zlatan om känslan av att fylla 30.
Milan hade förlorat toppmötet, ”Ibra” var missnöjd in i märgen men behärskade sig. Jag minns att jag tänkte på hur mycket han förändrat sig sedan jag först började följa Zlatans karriär, i just Juventus, 2004.
Han fyllde 23 år den hösten och behövde bara några månader för att bli nummer ett i Italiens mäktigaste klubb.
En klubb han kom till efter EM-målet mot Italien – det där klackmålet som inte behöver närmare beskrivning – just på Estádio Dragão.
Jag minns ännu känslan, sekunden efter målet, förnimmelsen av att allt stannade upp för ett ögonblick, av hur vi alla tittade på varandra där på pressläktaren och försökte förstå vad som hände. Var det mål? Vilket mål!
Ett av de där avgörande ögonblicken i ett liv, där och då, den där sommaren åtta år bort.
En ledargestalt och en förebild
I går kväll såg jag Zlatan träna på samma arena, i den lena oktoberkvällens stillsamma ljus.
Stretching, jogging, lite smålagsspel, det vanliga gamla benet som storlagen ger oss murvlar att gnaga på när vi får se en kvart av deras träning kvällen före match.
Jag såg Zlatan och Verratti, tänkte på vad den unge italienaren sade häromdagen om ”Ibra”. Om vilken förebild denne är – och hur han roat hela PSG med att sjunga på svenska inför laget.
En ledargestalt. En förebild. En spelare som är ”en verklig superstjärna”, för att citera PSG:s president Al Khelaifi.
Det är den Zlatan blivit.
Han har huvudrollen i ett fotbollsprojekt som redan spränger sin eleganta kostym, som bara växer och växer.
PSG satsar stort, vitt, brett. Mer, mer, mer.
Tröjförsäljningen har ökat med 94 procent det senaste året, biljettförsäljningen med 265 procent.
Allt beror förstås på vilken nivå man utgår går ifrån.
Men även utan siffror i kurvor brantare än Mont Blanc räckte det med att sitta där i går, på de bleknade blå plaststolarna på Dragão, och se PSG:s stjärnparad spela kvadraten.
Paris Saint-Germain har om inte allt, så det mesta, som krävs för att vara med och på allvar försöka lägga ner den där skönheten till Champions League-buckla.
Däremot, som jag redan skrivit förut, inte denna säsong, för det man inte har är kanske det viktigaste: erfarenheten, rutinen, kylan.
Något Porto däremot besitter på ett helt annat sätt.
Porto, som redan fått kyssa bucklan.
Ansvaret vilar på Zlatan och Silva
I kväll kommer PSG att ställas inför säsongens hittills svåraste uppgift.
Porto borta är fortfarande inte Real Madrid, Barcelona eller Manchester United/City. Men det är ett möte som kommer att kräva långt mer än promenadmatcher i franska ligan, och även än det inledande CL-mötet hemma med Dynamo Kiev.
Det märktes också på Thiago Silva och Carlo Ancelotti på presskonferensen i går kväll, i allvaret, i atmosfären och på det de sade.
I kväll är det Silva mer än någon annan, tillsammans med Zlatan, som måste göra allt det som förväntas av honom – och lite till.
I går joggade de två sida vid sida på träningen. Skymningen föll över stadion, vindarna från Atlanten var ömsinta men viskade om en annalkande höst.
Men när jag för ett ögonblick slöt ögonen var det sommar, Vieri och Buffon tittade på bollen i nätet, Zlatan sträckte armarna mot himlen och de svenska fansen ville aldrig sluta sjunga.