Wegerup: Byta Milan mot PSG var absolut INTE vad Zlatan ville
Det är ett svek som Zlatan aldrig lär förlåta
Det är ett svek som Zlatan aldrig lär förlåta.
Under två säsonger bar han Milan på sina axlar.
Tacket: han tvingades bort från klubben.
Ett kaos av reportrar, ”Mona-Lisa nummer två” som så symboliskt välkomnas av just Leonardo i Paris.
Tv-kameror, reportrar överallt.
Stora ord, stora förhoppningar.
Paris i går.
Milano för snart två år sedan.
Samma sorts bilder, samma slags känsla.
Det är lätt att ryckas med av det rus som ett stort klubbyte alltid innebär, tjusas av nyhetens behag.
Paris Saint-Germain har dessutom utan tvekan ett mycket spännande projekt på gång, stora namn, en pengabunt hög som Eiffeltornet och en sportchef med utstrålning och övertygelse som en hel Seine-pråm med franska charmörer.
Men var detta vad Zlatan egentligen ville?
Absolut inte.
Därmed inte sagt att det inte kan bli bra.
Men, tro mig, som följt honom på nära håll de senaste två åren och ända sedan 2004 i Italien: Zlatan hade inte tänkt sig att avsluta karriären i franska ligan.
Nu återstår att se vilken väg han väljer.
Att tiga still och hålla god min i elakt spel och framstå som att PSG var helt och hållet hans förstaval.
Eller att ta tillfället i akt när han nu möter medierna och passa på att såga Berlusconi, Galliani, Allegri och alla de som svikit honom.
Den som följt spelet bakom kulisserna hör Zlatans vånda även i den luttrade räven Raiolas ord i går:
”Beslutet har krävt mycket tänkande. Förlorar du en kärlek kan du finna en annan”.
Zlatan trodde att han hittat hem i Milan.
Men i slutändan betydde, som så ofta här i världen, pengarna mer än allt annat. Milans pengar alltså, klubben hade inte råd att behålla honom.
Zlatan var beredd att lova Milan sin trohet
Enligt flera personer jag pratat med dagligen den senaste veckan är Zlatan lika delar arg som besviken över hur Milan behandlat honom, hur man tackat för hans insatser de senaste två åren.
”Vi är rädda att han kan säga vad som helst. Eller så väljer han att tiga och bara fokusera på att verka som att PSG är en superklubb. Med Ibra vet man aldrig”, säger en person i Milans ledning.
Visst är det sant att i krig och kärlek – samt i den cyniska toppfotbollen – är allt tillåtet.
Hur ogärna fansen än vill tro det handlar allt om pengar, se bara hur Berlusconi lovade att behålla Thiago Silva och sedan sålde honom med lätt hjärta.
Alla ljuger, alla står sig själva närmast, med väldigt få undantag.
Zlatan har aldrig lovat någon klubb trohet – men med Milan var han beredd att göra det.
”Jag har lärt mig att man ska stanna där man trivs”, sade han till mig så sent som den 29 april i år.
En månad tidigare minns jag så väl hur han på den hårdbevakade presskonferensen på Milanello, inför mötet med Barcelona hemma i Champions League, sade:
”Jag tror att de tycker om mig och vill mig väl i Milan” och hans ögon log när han sade det.
Lika väl jag minns Zlatans första match, mot Cesena borta i september 2010.
Visserligen en förlust men känslan var ändå vinnande, alla trodde på ligaseger i slutändan, jublade över Zlatans återkomst till serie A.
Milan hade påbörjat en ny stor era, Galliani pratade om ”Ibra” som en ny Van Basten, Allegri dyrkade marken Zlatan gick på.
”Ibra” ledde också laget till ligaseger i fjol och denna säsong gjorde han otroliga 35 mål för Milan.
Men trots det kom han i slutändan att kosta mer än han smakade.
Sedan klubbens ägare Berlusconi förlorat premiärministerposten i november i fjol samt dömts till 5 miljarder i skadestånd i Mondadori-rättegången blev de ekonomiska förlusterna för stora.
Zlatans jättelön, den högsta i serie A, var därmed ett akut problem.
Så blev härföraren, affischnamnet, den stora stjärnan, icke önskvärd, han liksom världsbacken Thiago Silva.
Milan började arbeta för att få bort dem, i det cyniska spel som är vardag i storklubbarna.
Det är som Milan-expertern Carlo Pellegatti sade till mig i går:
”Snacket om att Zlatan var för besvärlig är bara dumheter. Det hade inte hjälpt om han varit som en ängel. Allt handlar om pengarna. Berlusconi ville ha bort hans lön till varje pris”.
Alla profiler var på väg bort från klubben
På kort tid insåg Zlatan så att nästan alla av de äldre Milan-profilerna, som Nesta, Gattuso och Seedorf, var på väg bort.
Samtidigt fick han också klarhet i att av det som för två år sedan verkat vara att stolt och stort projekt nu bara återstod brustna förhoppningar och besparingskrav – till och med på mängden prosciutto-skinka och annat kött klubben köper in till Milanello.
Ändå var han länge inställd på att stanna i Milan.
Redan i januari visste jag att Zlatan och familjen planerade en flytt till ett nytt prestigefyllt boende i Milano efter sommaren.
Sönerna trivdes i den fina skola där barnen till spelare som Nesta och Stankovic gått och går och där de var inskrivna nu till hösten för en ny termin.
Och, viktigast, Zlatan kände sig hemma i klubben.
Sant är att han var frustrerad över skadeläget och inte alltid drog jämnt med Allegri.
Men ända fram till slutet av ligan var Zlatan inställd på att stanna, trots att Mino Raiola då sedan ett tag låg på för en flytt, menade att det var dags att röra på sig en gång till.
Första gången jag förstod att Zlatan troligen skulle lämna Milan var när vi intervjuade honom för Sportbladet-tv efter derbyt den 6 maj. Matchen var förlorad, titeln förlorad – och ”Ibras” tro på Milans framtid likaså.
När Zlatan sade att han tvivlade på Milans projekt, då insåg man vart det barkade och dagen efter gav vår intervju stora rubriker.
Knappt en månad senare fick jag veta att Milan och PSG, där Galliani och Leonardo, samt även Ancelotti, ju är gamla polare och kollegor, var överens kring Zlatan och skrev om detta.
Mino Raiola förnekade allt, då fanns ju ännu en strimma hopp om bud från Manchester City och Real Madrid.
Men i slutändan var PSG den enda klubb som verkligen ville ha Zlatan till det pris och den lön som begärdes.
Milan sålde sin ”Ibra” utan att se bakåt.
Så nog är det så att även om Mona-Lisa ler vid presentationen i dag döljer sig många blandade känslor bakom det leendet.