Kennytown är stan där inte en människa bryr sig om fotboll
ÄNGELHOLM. Kennytown.
Jönssons stad.
Eller en kommun full av ufon...?
Ängelholm är ingen stor stad. 22 532 invånare. Ändå upprätthåller den ett lag som slåss om en kvalplats till allsvenskan i fotboll, ett elitserielag i hockey och en affär som enbart säljer exklusiva Bang & Olufsen.
Det finns inte så många såna affärer överhuvudtaget i hela Sverige.
Men i välmående Ängelholm finns det en och den går bra.
–Många kunder från Båstad och såna platser, muttrar folk lite stolt och avundsjukt.
Det finns en cd-butik. Snart finns det bara en enda cd-butik i hela Storstockholm. Men här finns det en. Den har en fin Dylanbox ser jag i skyltfönstret.
Videobutiken satsar hårt på titlar som Guldkalven, Fool’s gold och Dumpad. På MM äter jag en fantastisk fisksoppa med fänkål. Utanför Casa Mia sitter en smärtsamt tunn och vacker servitris och röker. Alla är på hockey.
–De här e en hockeystad. Fotboll? Va e de? Laget slåss om en kvalplats och de var 500 på den senaste matchen medan 5 000 går på hockey. Ente en mänsja breyr sej om feotboll, säger min nya kompis i blomsteraffären.
Och så har de Kenny.
Det är lika mycket Kennytown som Ängelholm eller ens Rögle.
Storstilad comeback
Jag har inte varit i stan en timme innan jag får höra storyn om Kennys storstilade comeback.
–Han såg ett hus han gillade. Gick in till dom som bodde där och sa att om dom kunde tänka sig att sälja skulle dom få tre miljoner. Långt, långt över vad det var värt. Och om dom kunde flytta inom två månader skulle dom få en miljon till.
Det kunde de.
Det är sånt som bygger legender i Sverige på 2000-talet.
Det är sånt som bygger legender i före detta Landet Lagom.
Medan hockeymiljonärerna i Örnsköldsvik och Karlstad bygger palats med milsvid utsikt utanför stan bor Kenny inne i city. Vitt hus. Snyggt. Bredvid ån.
Hockey är verkligen kultur i den här stan. I taket hänger tröjor – eller ska hängas, snarare. Hallen är så ny att den inte ens har viploger, dessa syrgastält för svensk hockeyekonomi som normalt byggs först av allt i nya hallar, före isen till och med. Här ska hängas tröjor från storheter som Kenth ”Swiss” Svensson, Lennart Åkesson och Roger och Stefan Elvenäs.
Men för mig borde tröjorna vara från legendarer som Des Moroney, Ulf Sterner och Gösta Karlsson. Gösta var den berömda Pollenkungen som med folkskola i ryggen byggde en miljonindustri – och ett hockeylag. Hans monument finns utanför stan. Ett bygge för att manifestera att han såg ufon. Det är lite obegripligt, men så tolkar jag det.
Det är den miljön som byggt Rögle och Kennytown.
Livet är en räkmacka
Vid arenan är det mera jordnära.
–Nu ska vi se va du tippa Arnell, säger en man vid pressinsläppet innan han tillägger att Expressens expert minsann redan fått äta upp allt han skrivit om Rögle.
I pressrummet serveras räkmackor. Känns helt konsekvent. Livet är en räkmacka just nu i Rögle. Vid första matchen mot Färjestad – förra lördan – var det överfullt. Publiken var så tänd att till och med Des Moroneys mammas lag hade slagit Färjestad. Det var liksom inte möjligt att förlora med det publikstödet. Det var omöjligt att inte offra det som krävdes.
Efter matchen strömmade 5 000 ut i Ängelholmsnatten. Hela stan var ett party. Krogarna överfulla. En årsomsättning på en kväll. Det var som ett SM-guld. Ingen som var med glömmer den natten, säger folk. Det var en väldigt fertil stämning. Det talas redan om att BB ska begära förstärkning i juni nästa år.
Och så är det Kenny. Kenny är en gigant.
Jag har följt honom i många år.
Han är den störste hockeyledaren jag sett och jag har ändå följt Mats Sundin. Kenny är den som verkar mest, på något svårdefinierbart sätt, vuxen. Inget flams. Inget trams. Inget falskt kompisupplägg. En vuxen man. En kapten.
Dessutom hörs alltid hans röst. Till och med i Turin, i kaoset efter OS-guldet, var det en enda röst man hörde i larmet; Kennys. Som en pingstpastor mässade han. Jag var oändligt tacksam. I den stora stunden var han störst.
”Måste spela rakt”
I Lindab Arena utan viploger är det lite lugnare.
–Vi måste spela rakt, enkelt. I första perioden klyddade vi för mycket, säger han en smula grötigt.
Kryddade, frågar jag för även om Kenny talar tydligt talar han stundtals en konstig dialekt.
–Klyddade, vet du ente vad de är?
Jaha, klyddade, då förstår jag, säger jag fast jag inte fattar någonting. Någon upplyser mig att klydda är att kladda. Finspela. Göra sig finare än man är.
Jag vandrar runt i Ängelholm efter matchen.
Det mesta är lugnt. Det är ju tisdag. Den vackra servitrisen har gått hem. Vid Pollenkungens monument efter ett ufo som landade i en glänta utanför stan 18 maj 1946 är det helt tomt. MM släcker ner stearinljusen. Rögle förlorade och det är helt tyst i staden.
Man förstår att det är nya tider när det faktum att Djurgårdens och AIK:s klackar betett sig som trevligt blir föremål för förstasida på Sportbladet.
Marcus Allbäck vågade domare Antti Kanerva varna – och utvisa. Det är skillnad på folk och folk, även på landslagsnivå.