Wegerup: Tårar för fotboll är alltid bara tårar för ett spel
Tårar och tomhet.
Av den nationaldag som skulle firas, av den VM-dröm vi bar på var det till sist allt som återstod.
Tomhetens tårar på Råsunda.
Ensam sitter han kvar den svenske supportern, med den blågula halsduken likt en sorgesvepning. Hans kompis försöker förgäves få med sig honom, få honom att inse att inget finns mer att hämta på Råsunda denna kväll. Men den gråtande mannen vill inte gå, kanske för att han då verkligen tvingas inse att det är slut. Matchen och, med stor sannolikhet, även drömmen om VM i Sydafrika. Samt, i ett större perspektiv, inte alls osannlikt en gyllene period för svensk landslagsfotboll.
När jag ser bilderna på Lennart Johansson, också han i tårar på Råsunda, även om han skyllde på vinden, var det på något sätt symboliskt. Han var länge ansiktet för lilla Sveriges storhet i fotbollsvärlden.
Men det är nya tider nu. Johanssons uttåg kom ändå naturligt, med ålderns rätt. Om Sveriges missar VM är det däremot för att vi misslyckats – och inte bara i går kväll.
Tog över vår nationaldag
Medan de svenska supportrarna grät eller svor eller bara gick raka vägen hem vill de danska aldrig lämna Råsunda, aldrig sluta sjunga och fira. Precis som jag fruktat och skrev inför matchen tog de över på vår nationaldag. Det rödvita laget har utstrålat harmoni under hela den vecka jag följt det och tyvärr fick jag rätt i min oro.
Det fanns många skäl att gråta på Råsunda i går. Kanske var det starkaste att förlusten var så onödig. Sverige inledde fint och kändes förtröstansfullt - fram till Källströms straffmiss. Han brukar oftast vara säker och jag är en av de som tycker att Kims kvaliteter uppväger hans höga riskprocent.
Men att inte inför matchen ha bestämt att Zlatan var förste straffläggare var likväl ett misstag som Lars Lagerbäck får ta på sig.
Zlatan vann skytteligan i serie A, han har varit kall och säker när han slagit sina straffar för Inter och han skulle haft ett psykologiskt övertag på den än en gång storspelande Thomas Sörensen. Det är bra att ha en straffordning men man måste som ledare kunna vara flexibel och titta på spelarnas säsonger - och det handlar inte om att det är lätt att vara efterklok.
Kan fälla tårar över ledarskapet
Straffmissen gav Danmark den flytkänsla de sen kunde surfa på. En känsla som förstärktes när Mikael Nilssons försvarmiss kom. Man kunde fälla tårar på Råsunda just över Sveriges otur. Men jag gråter mer över oförmågan att vända på spelet, över de missade chanserna, över oförmågan att spela så som man tänkt sig.
Därför kan man också fälla tårar över ledarskapet och framför allt över Lagerbäcks ovilja att se sin del i misslyckandet, både i går och under hela VM-kvalet hittills. Jag tycker inte om lynchmentalitet, om att genast i motgång ropa på avgång. Samtidigt måste man ändå kunna se dirigentens roll när orkestern inte får spelet att fungera.
Lagerbäcks beteende efter matchen var också något att fälla tårar över. Det var inte den typen av ledarskap vi behöver när vi nu ska försöka komma tvåa och kvala oss till VM. Hur mycket affekt man än är i måste man i den position Lagerbäck är kunna vara profesionell och svara på motiverade frågor.
Landslaget tillhör folket
Han har rätt i att ett dödsfall i familjen, som det som drabbat Henrik Larsson, är något som alltid gör fotbollen liten och obetydlig i jämförelse. Tårar för fotboll är alltid bara tårar för ett spel, för en lek. Samtidigt är det ett spel som betyder så mycket för så många, som lyser upp vardagen för miljoner svenskar. Fotbollen är vår nationalsport och landslaget tillhör folket, inte ledarna. Lagerbäck får gärna svära åt oss journalister, det faller bara tillbaka på honom själv när avfärdar oss med svar om ”dumma, jävla frågor”. Men när man avfärdar frågor och kritik avfärdar man också svenska folkets tårar, ilska och besvikelse.
Och det, det får man, oavsett omständigheterna aldrig göra.