”Heja Danmark”
Öppnare och roligare.
Det är danskarna enligt schablonbilden.
Jag tog färjan över Öresund och fick bilden både bekräftad och dementerad.
Glada spelare som svarar på allt och efteråt svingar en bägare med murvlarna. Det är den bild som framträder av det danska landslaget i fotboll om man pratar med lite äldre kollegor, de som var med då Danmark var så heta att vi alla sjöng med i ”Vi er røde, vi er hvide” och älskade bröderna Laudrup. De lite äldre pratar överhuvudtaget gärna om hur allt var lättare förr, hur slutet allt blivit.
Ämnet är intressant så när chef Poromaa undrade om jag inte kunde filosofera kring det här på min sida i dag nappade jag.
För det första är det klart att idrotten blivit slutnare, famför allt herrfotbollen, det är inget nytt. Det är inte minst pengarna som gör ynglingar till mångmiljonärer och klubbar till maktfaktorer i närapå regeringsklass som spelar in. Men hela vårt samhällsklimat har också hårdnat, vi är alla räddare, mer misstänksamma och slutna, med villalarm och höjd gard mot det mesta och de flesta.
En balansgång
För det andra är jag inte så säker på om det är bra med den typ av journalistik där man dricker öl med den man ska bevaka. Det är alltid en balansgång mellan att bygga relationer, källor och kontaktnät och samtidigt ändå kunna skriva även negativt om den man står nära. Vissa klarar att hålla den balansen, andra inte.
Med detta sagt förespråkar jag givetvis ändå öppenhet före slutenhet, förtrolighet framför misstänksamhet. Därför undrar jag också ur många presschefer (inte bara inom fotbollen) tänker när de försöker försvåra för medierna. Hungriga vargar jagar mer vildsint än de som fått mätta sig med information och samtal. En pressbojkott leder sällan till något annat än ännu mer spekulationer och kritik.
Det danska laget då, är det stor skillnad mot det svenska? Både ja och nej. Allt handlar ju också om individer. Vissa av de svenska spelarna är öppna och rättframma, andra mer slutna. Dock finns en annan attityd i grunden i det danska lägret. Den svenska öppenheten känns mer påtvingad, man vet vad som krävs och försöker ställa upp på det men somliga i ledande position ser ändå medierna mest som ett problem som måste hanteras.
Pratar med vem man vill
I Helsingör denna vecka har alla danska spelare varit tillgängliga före varje träning. Man får prata med vem man vill, utan att någon pressansvarig hänger över axeln. Ingen har väjt för obehagliga frågor. För läsarna/tittarna/lyssnarna (folket) har det lett till mer varierade nyheter och interjuver än då alla medier styrs åt samma håll varje dag. Så visst säger jag ”heja Danmark” då det gäller öppenheten även om skillnaderna inte är enorma. Och vad vi alla inte bör önska oss är en utveckling som den vi ser i de största fotbollsnationerna. Där hålls bara presskonferenser, där avvisas misshagliga frågor, där är all information styrd och likriktad och saknar därmed också trovärdighet. Där vill vi inte hamna. Inte vi journalister, men tro mig, inte heller ni läsare.