Han bröt arm med svenska folksjälen – och förlorade

Sportbladets golfkrönikör om varför Stenson inte vann Bragdguldet

Så det här kunde alltså blivit dagen då Henrik Stenson brottade ner en folkkär vettvilling som vann ett klassiskt skidguld på det mest brutala av alla brutala sätt.

Det här kunde alltså varit ögonblicket då golfsporten bröt arm med den svenska folksjälen – och vann.

Så blev det givetvis inte.

Ett historiskt femmilsguld är ju en närmast omöjlig utmanare och hade Stenson fått över juryn på sin sida hade bara det varit en bragd i sig.

helskärm

Det hade ju onekligen varit intressant att höra hur bragdjuryn resonerade sig fram till årets vinnare. Hur de vred, vände och vägde, med tunga huvuden och slokande ryggar.

För det fanns ju två fullt jämförbart värdiga vinnare, som stod för bragder så stora att de kunnat segla hem medaljen nästan solo på upploppet vilket annat år som helst. Två svenska succémakare som ligger bakom bedrifter av helt varierande karaktär som var för sig saknar motstycke genom den svenska idrottshistorien.

Så borde vi hylla den som vunnit på ett sätt ingen trodde var möjligt, eller den som vunnit allt (på ett sätt ingen heller trodde var möjligt)?

Som att välja mellan två kärleksfulla kramar som båda värmde på vitt skilda sätt.

Skrev golfhistoria

Först Henrik Stensons glöd, som varit konstant och levt vidare med sådant tålamod och sådan viljekraft att han under slutet av 2013 spelat med en överlägsenhet som få idrottare, och i synnerhet golfare, ens får uppleva.

För Stenson har ju skrivit golfhistoria genom att vinna både Race to Dubai och Fedex Cup i år. Han har slutat i toppen av både The Open och PGA-mästerskapen, varit världens klart bäste spelare och när han vunnit så har han dessutom gjort det med stil, vilket förstås måste nämnas. Stensons näst sista, och mycket svåra, slag i Race to Dubai-finalen på Jumeirah Golf Estates artonde hål förtjänar ju egentligen ett eget pris på idrottsgalan i stil med "årets statement".

Att i det läget likväl ta fram sin blåskimrande träfyra och slå ett inspel för en given eagle med så mycket grädde och glasyr på att den seglar rakt över både bunkrar och vatten och smeker flaggan under inflygningen säger en del om både kapacitet och självförtroende (även om det i all ärlighet nu inte var riktigt meningen att attackera flaggan just så aggressivt).

Men det som imponerar mest med Henrik Stensons framfart i år är fortfarande det faktum att returresan till världens högsta topp (han befann sig där även 2009) började i golfens absoluta bottenplan så sent som i februari 2012.

37-åringen har gått från en tillplattad föredetting till en firad världsstjärna på mindre än två år och klättrat från 230:e plats på rankingen till att nu vara världstrea, och det är där någonstans prestationen avancerar från briljant till bragdartad.

Snorig Olsson tuffare än Woods

Men sedan har vi ju även Johan Olsson.

Den egensinnige femmilsåkaren som helt ensam i skidspåret brann långsamt och rytmiskt under en drygt två timmar lång kamp mot världens samlade världselit, mjölksyrans bottenlösa smärta och det egna psykets alla tänkbara demoner. Och att för Stenson besegra det mest svenska som finns, nämligen en folkkär skidåkare som med snor i skägg och mål i blick stakar sig fram ensam i ett skidspår för att vinna ett lika efterlängtat som historiskt VM-guld på femmilen i Val di Fiemme... Nej, det skulle förstås inte gå. Speciellt inte sedan den älskade skidlegendaren Thomas Wassberg strax innan årets vinnare annonserades stegat upp på scenen och brett leende mottagit det Bragdguld han under 33 års tid vägrat att ta emot.

Men Henrik Stenson och svensk golf är fortfarande att gratulera. Han har flyttat fram gränserna för vad som är möjligt, och han har gjort det så långt att golfsporten nu var med och slogs om Bragdguldet hela vägen.

Han borde nog till och med vunnit, men det finns egentligen ingen större anledning att misströsta alltför länge över det faktum att Henrik Stenson inte gjorde så.

För vattnet är vått, himlen är blå och i det här sammanhanget är en svensk femmilsikon en klart svårare motståndare än vad en formstark Tiger Woods är på golfbanan.