De slogs mot alla odds
PEKING-STOCKHOLM. Det jag lärde mig om Kina på tre veckor var att jag egentligen inte vet någonting om Kina.
Alla tvärsäkra analyser från mig och andra sportjournalister var nog i stort sett värdelösa. Den diagnosen är jag ganska tvärsäker på.
Däremot är jag inte lika tvärsäker på samhällets diagnos över Per Fosshaug.
Jag lämnade ett OS där Michael Phelps dominerade. Jag kan fortfarande inte släppa det där loppet där serben Milo Cavic verkligen såg ut att ha varit före.
Fusk? Ja, det såg ut så. Men jag skiter i det och fördjupar mig på hemvägen i en bok om Phelps. Det är det där med hans sjukdom som fascinerar mig. Phelps ADHD.
På frågan om den gjorde honom till en bättre idrottare finns antagligen inget enkelt svar. Men däremot vet vi ju hur han slogs mot alla odds. Såna som att lärare sa att han aldrig skulle bli något. Till och med idrotts-
ledare sa att han aldrig skulle kunna koncentrera sig på något som ens skulle påminna om träning.
Sen kommer jag hem och rings upp av en av mina gamla kollegor, Annika Sundbaum-Melin, som jag anställde en gång när jag var chef på Aftonbladets nöjesredaktion. Det var 80-tal och jag – en fullständigt osorterad människa med ett sjukt kontrollbehov – var plötsligt chef för en stor organisation.
Bandystjärnan ansågs knäpp
Annika berättar att hon medverkar i ett SVT-program om ADHD och att hon där berättar om hur hon tjatade sig in på Aftonbladet genom att terrorisera mig med vykort och telefonsamtal. Superjobbig, sa hon att hon var. Så minns inte jag det, men det var ju 20 år sen så jag har väl glömt alla jobbiga brudar, antar jag.
Hon skickar mig tv-programmet och jag tittar och hittar – Per Fosshaug.
Bandystjärnan som alla avskyr eller älskar. Bandyspelaren som inte kunde hantera sitt humör och som ansågs allmänt knäpp. Han som skrek åt domare och hotade.
En svensk Michael Phelps?
Tja, kanske. Fast utan de 127 OS-gulden.
I tv-programmet – som sänds på torsdag – får vi följa hur psykologer gör tester på Fosshaug. Vi får följa honom i hans vardag med familj och i arbete och när han gör testerna som ska avgöra hur hans hjärna fungerar.
Slutsatsen blir att Fosshaug har ADHD.
– Det är så kort mellan handling och tanke hos dej så att du inte ens hinner ljuga, säger en kvinna som undersöker honom.
Det är ganska fint sagt. ADHD som något positivt.
Våga vara gränslös
Jag tänker på en siffra jag hörde en gång; uppskattningsvis en tredjedel av alla entreprenörer i Sverige lider av något slags ADHD- symptom. För att våga vara entreprenör måste man vara lite gränslös; tänka rörigt, men fritt.
Som Fosshaug.
– Det är bra när du spelar bandy – men värdelöst när en domare blir sur på dej och du inte kan kontrollera dig, säger kvinnan.
Idrott är ofta bra för ADHD-barn. Men kanske inte i idrotter med domare...
Phelps var rattfull en gång – apropå domare. Vad som var jobbigast beskrev han väldigt enkelt:
–Att behöva se mammas ansikte och veta att jag svikit henne.
Han berättade under OS i en intervju hur en engelskläraren en gång hade sagt till honom:
– Du kommer aldrig att bli framgångsrik.
Sånt är kul att berätta. Särskilt när man är framgångsrik, men för många som har sjukdomen ADHD blir ju istället effekten att de trycks ner. En del knäcks.
Se programmet. Det är en spännande resa in i flera fall av vuxna människor som lärt sig leva med sin diagnos. Fosshaug blir glad över sin.
– Skönt att det finns en förklaring till att man agerat som man gör, säger han och som tittare inser man att man tidigare dömde Fosshaug utan att veta hela historien.
Hur det gick med min chefskarriär?
Tja, den blev kort. Jag kunde inte hantera att min chefredaktör pissade på mig. Jag blev som en Fosshaug på bandybanan. Chefredaktören tyckte att jag var ett journalistiskt dampbarn.
Så kan det gå. Chefredaktörer kommer och går. Nöjeschefer också.
Men allt det där var väldigt längesedan.
Martin Hansson borde stängas av från allsvenskan resten av året. Att döma en totalt felaktig straff när fem minuter återstår av ett glödhett derby borde även han fattat att man inte gör.
Han borde koncentrera sig på sin karriär som brandman ett tag.
Fem små rätter – ett ovärderligt sätt att ta farväl av Peking på.
Hanssons uttalande om straffen är sanslöst:
–Jag har också konstaterat att straffen var feldömd – i efterhand. Då, i den position jag befann mig på planen, var jag övertygad om att det var straff.
Då borde han väl inte varit i den positionen – om han sköter sitt jobb.
Det allra märkligaste med bilderna från derbyt är ju att mitt i Hammarbykaoset på ståplats står före detta sosse-minister Ylva Johansson.
RF och SOK slås ihop, enligt ett RF-förslag. Det är ju lika troligt som att AIK och Djurgården går ihop.
Johan Lindstammer mejlar och ger lite perspektiv:
Greklands medaljresultat:
Aten 2004: 6 Guld, 6 Silver, 4 brons (15 plats i medaljligan)
Peking 2008: 0 Guld, 2 silver, 2 brons (59 plats i medaljligan, 3 efter Sverige)
Där kan man tala om en grekisk tragedi, skriver han.
För övrigt tyckte jag att Blåvitt-kampanjen om Gais-blomman var vansinnigt rolig.