Ishockeyn har gett mig en sliten kropp
Garpenlöv: 45 år och nyopererad – men jag är ändå evigt tacksam
Jag har fått leva min dröm och är lyckligt lottad samt evigt tacksam för det.
Jag har till och med fått bra betalt för min hobby – att spela ishockey.
Men nu när jag precis vaknat upp från narkosen på Löwenströmska sjukhuset där jag bytt ut min höftled, som 45-åring, kommer givetvis tanken om det har varit värt det.
Den här krönikan handlar inte om att någon ska tycka synd om mig.
Jag vill bara berätta att det finns en baksida av den drömvärld som jag har haft förmånen att leva i, och många med mig.
Ni ska veta att jag inte skulle ändra, eller förändra, något i min karriär mot att vara hel och frisk i kroppen.
Det har varit värt all smärta och även den tuffa operation jag precis gått igenom.
Elitidrott handlar om att pressa sin kropp till max, och många gånger över max, för att ta sig vidare och utvecklas både på träning och match.
När du ligger nära max i din dagliga träning och spelar tre till fyra matcher i veckan åtta månader i sträck kommer skadorna garanterat – som ett brev på posten och du kommer att spela småskadad under stora delar av säsongen.
Att spela med krämpor, förslitningar och smärta är inget problem utan något som tillhör och är vardag för hockeyspelare på elitnivå.
Ingår i matchtröjan, kan man säga.
Håller tyst om skadorna
Det som är ett stort problem är att det inte finns någon tid att ta hand om och rehabilitera sin skada under pågående säsong på grund av alla matcher.
Det gör att du bär med dig din skada över tid och det sliter på din kropp.
Ett annat problem är att man många gånger inte vill tala om att man är skadad för tränare eller sjukgymnast för rädslan att tappa sin plats i laget.
Jag har varit där vid flera tillfällen.
Då höll man tyst och biter ihop eller tar smärtstillande för att inte sjukgymnasten eller tränaren skulle ta bort en från laguppställningen och ge någon annan spelare möjligheten
Och i mitt fall under min tid i NHL handlade det om att överleva varje dag för att behålla min plats i laget, då fanns det inte på kartan att vara skadad eller sjuk om det inte var så allvarligt att det inte gick att hålla sin nivå.
Brutit armar och ben
Om du har spelat på yttersta toppen i din idrott, som i mitt fall är ishockey, kommer du att ha haft en mängd skador under din karriär som du får dras med resten av livet.
Jag har brutit armar och fötter, tänjt ut ledband i båda knäna. Sabbat axeln, opererat för brock i båda ljumskarna, brutit revbenen, sytt i hela ansiktet, slagit ut tänder…
Skulle kunna hålla på ett par rader till, men ni fattar nog grejen.
Det är inga skador som jag lider av i dag och det är skador som jag tror de flesta som spelat på högsta elitnivå har gått igenom.
Det jag precis vaknat upp ifrån, bokstavligen, är jag tacksam att man kan operera för förslitningsskador är inte att leka med.
Värken tar på psyket
Jag fick avsluta min hockeykarriär i början av 2000-talet på grund av en artros i axeln (förslitningsskada) som jag opererade två gånger innan den före detta Tre Kronor-läkaren och axelspecialisten Lennart Hovelius gav mig domen att min karriär var slut som 33-åring.
Det är en skada som jag får leva med resten av livet och jag har tappat rörlighet och så fort jag belastar axeln blir den grinig och jag måste äta värktabletter. Smärtan gör att jag sällan sover en hel natt utan att jag vaknar och har riktigt ont.
Axeln har jag lärt mig leva med.
Den ingår i paketet Garpenlöv.
Jag tycker att jag kan kontrollera den på ett bra sätt i det dagliga livet.
När min höft sedan började krångla och jag fick beskedet att den var utsliten (artros) och måste opereras var det en lättnad. Under en lång tid kunde jag inte röra på mig och motionera på grund av smärtan.
Då kände jag hur viktigt det är med en fungerande kropp både fysiskt och psykiskt.
Att ständigt gå runt med värk gör att man lätt blir deprimerad och tappar lätt glädjen i vardagen.
Det är en overklig och skrämmande känsla som sakta smyger på utan att man själv märker det.
När jag skulle träffa sjukgymnasten inför min operation i förra veckan kan man lugnt säga att jag var yngst i klassen, medelåldern var hög och hårfärgen var grå – ännu ett tecken på att det sliter oerhört att idrotta på elitnivå.
Ingen ångrar karriären
Jag är inte unik bland hockeyspelare.
Absolut inte.
När jag träffar mina gamla hockeypolare så haltas det, pustas och stönas det hos var och varannan. Alla har sina krämpor och skador de måste leva med.
Jag vet också att ingen gnäller eller ångrar att man har pressat sin kropp för att uppnå sin dröm Samtidigt vet jag också att många har väldigt ont.
Som tur är, är vi lyckligt lottade som har en fantastisk sjukvård och jag måste ge doktorer, specialister, sjuksystrar, sjukgymnaster en stor eloge för den otroliga kunskap och skicklighet de har för om de inte skulle kunna fixa till oss och se till att man fick ett smärtfritt liv efter karriären skulle man lätt kunna ställa sig frågan om det var värt att utsätta sin kropp för den påfrestningen och slitage elitidrott gör.
Men med facit i hand, som jag inledde texten, så skulle jag inte vilja ändra något. Ingen smärta i världen sänker min glädje som jag ser framför mig när jag lutar mig tillbaka, blundar och minns min karriär.
Hockeyn har gett mig så mycket.
Glädje. Passion. Och sköna minnen.
Värktabletter, ny höftkula och långvarig rehabilitering förändrar inte det.