”Det är de där fega jävlarna”

Efterlängtad comeback för Noel Filén-Hammarström

Fredrik Jönsson

Comebacken var efterlängtad och glädjefylld.

Noel Filén-Hammarström är glad att få spela basket igen – en handling som betyder mycket för alla transsexuella inom idrotten.

Men 19-åringen berättar att han på vägen har fått ta emot mycket stryk både mentalt och fysiskt.

– Bakom stängda dörrar har jag blivit utsatt för misshandel eller gruppmisshandel. Det är de där fega jävlarna, säger Noel Filén-Hammarström till Sportbladet.

Den 22 februari 2018 trädde basketspelaren Moa Filén-Hammarström fram som transsexuell. Efter det valde hon att avsluta sin basketkarriär. Den 16 april spelade Moa sin sista match.

Moa hade alltid känt att hon var född i fel kropp, så efter karriären var avslutad påbörjades hormonbehandling.

– Jag ville inte vistas på en basketplan. Jag ville inte vara där, det gjorde ont. Jag bröt ihop varje gång jag tänkte på det, berättar Noel Filén-Hammarström.

Södertälje Basketbollklubbs huvudtränare Joakim Brunnström fick Noel att återvända och bli assisterad tränare för laget. Vid sidan av planen har suget efter comeback växt i 19-åringens kropp.

”Jävligt skönt att vara tillbaka”

Efter att ha fått grönt ljus av Svenska Basketbollförbundet var Noel Filén-Hammarström tillbaka på basketplanen. Han spelade match i Rosenborgskolan mot Huddinge Basket i söndags.

– Det är jävligt skönt att vara tillbaka. Den lyckan…senast jag hade den var nog matcherna innan jag slutade den 16 april 2018. Det är himla viktigt för mig och då fattar jag att det är himla viktigt för många andra också, säger Noel Filén-Hammarström.

Han betonar vikten av att vara en röst för transpersoner i samhället.

– Jag kom ut när jag var 18. Jag har levt bakom stängda dörrar från allmänheten i 18 år. Det är en sorgeprocess för jag har missat så mycket, jag har inte fått leva livet som mig själv. Jag gör det här av så många anledningar, inte bara för mig själv. Det är inte bara för att jag ska få uppleva det här själv, utan för att det är så viktigt för så många människor.

Att träda fram var skönt för Noel. Men det har funnit mörka dagar där han fått han fått ta emot stryk mentalt och fysiskt.

– De som vågar säga något till mig är de som ger mig positiv feedback publikt. Tittar man på mina sociala medier eller skulle vara med mig när det är ljust ute, mitt på dagen, så märker man positiv feedback. Men bakom stängda dörrar har jag blivit utsatt för misshandel eller gruppmisshandel, det har varit mycket glåpord och sådant. Det är de där fega jävlarna. Om de skulle göra det öppet skulle jag skicka hela Täljehallen på dem...inte riktigt, men lite så.

– Jag har en sån otrolig uppbackning och de människorna är livrädda för förändring. De bara utgår från sig själv och sina egna behov. De ser en person i en dammatch som har skägg och undrar ungeför “vad är det som händer?”, ”det här är jag obekväm för”. Många utgår bara från sig själva och många var nog tveksamma och fördomsfulla från början, men om man sätter sina känslor åt sidan och undrar hur Noel ser på det? Vad gör han för nästkommande generation? Vad gör den personen om den får en dotter som egentligen är född i en sons kropp? Vad gör de då? Då kanske det var rätt viktigt att jag tog det här steget och får ta en del smällar bakom stängda dörrar. Det är så tufft när man är 19 år och få höra saker som inga ska behöva göra. Min mamma brukar säga lite skämtsamt att jag gått igenom mer saker under 19 år än under hela hennes liv.

Hur har det påverkat dina relationer i livet?

– Familj och vänner finns där. Relationer förändras och relationer har avslutats. Det har påverkat mig mycket och det har blivit ett ordentligt tapp för mig. Samtidigt känner jag att om det händer så var det meningen. Allting påverkas väldigt mycket, det är väldigt mycket olika känslor.

Matchen mot Huddinge Basket var efterlängtad. Det var den första matchen sedan den 16 april 2018. Om Noel inte får dispens för sin testosteronhalt kan det här ha varit den sista matchen på ett tag.

– Min testosteronhalt i kroppen ökar successivt hela tiden eftersom jag tillsätter hormoner livet ut. Jag är inte riktigt i balans än, jag är mitt i pubertet nummer två. Så de kanske drar en gräns för hur hög testosteronhalt jag får ha i kroppen. Kanske har jag för mycket testosteron i kroppen för att få spela på den här nivån. Men vi har inte fått svar ännu.

– Jag märkte i dag att jag inte är överlägsen när det gäller fysiken, det tycker jag är tydligt. Jag spelar mot Nina Baresso som är 40 plus och vi håller ganska jämn nivå. Man måste prova och se, det var som jag gissade - jag känner mig inte överlägsen. Jag kände mig ungefär som jag gjorde för ett år sedan. Att jag inte dominerar visar att jag inte kan gå in och spela för killar för tillfället. Det är en för stor skaderisk och jag är för underlägsen egentligen.

”Det är historia”

Vet du själv när du passerar en testosteronhalt som gör att du inte får spela mot kvinnor?

– Helt ärligt så tror jag faktiskt inte de har några riktlinjer eller bestämda regler. Basketbollförbundet och Svensk Antidopning har inte mött en transatlet i Sverige någonsin som har satt den pressen på dem. Jag har inte hört om det på tävlingsnivå. Att jag går in och spelar mot kvinnor i dag är lite historia.

Vill du spela med män senare?

– Jag vill det när jag blir juridiskt en man, tror jag. När jag känner att min kropp pallar med det här. Jag identifierar mig som en man och jag är en man. Jag går till omklädningsrum för män och jag går på herrtoaletten.

– Det var så tryggt att gå in och spela matchen. Det känns som hemma. Sen tror jag att när min fysik börjar falla på plats och de personliga bitarna så tror jag att jag vill ta steget och spela med killar.

Du genomgår hormonbehandling - hur har det påverkat dig?

– Den har påverkat mig en hel del, jag har ett helt annat känsloregister i dag än vad jag hade förut. Sen märker jag att det är på basketplanen jag hör hemma. Jag är precis så som jag var för ett år sedan när jag är på basketplanen. Men när jag är utanför planen är jag en person många sätt. Jag har haft många relationer som har förändrats på grund av det här. Det har varit både positivt och negativt för mig. Jag blir inte lika ledsen längre, jag blir mer arg. Det handlar om att jag har hittat hem i mig själv, jag har ett helt annat lugn. Nu kan jag ha en dålig dag, men vet att det blir bra nästa dag. Jag kan ha en skitbra dag men behålla båda fötterna på jorden. Det är mycket som händer nu, pubertet nummer två.

Hur ser du på framtiden?

– Jag är livrädd, på många sätt. Jag har saker i bagaget som har hänt sedan jag kom ut som trans som har skrämt livet ur mig. I många fall har det varit livshotande. Att ta allt det som 19-åring är jättetufft. Det är elakt mot mig själv och skämta bort det med att allting blir bra bara för jag går in på basketplanen. Men sen var det lite som att allt jag blivit utsatt för och fått höra, de slagen jag har fått ta emot försvann när jag fick sätta mitt första skott. Här känner jag mig som sagt hemma, jag vet vilken trygghet som finns här. Jag har ”Jocke” vid min sida, han backar upp mig bra och jag har fina vänner, fin mamma och fina systrar. Jag får en trolig uppbackning från klubben.

Hur mår du när du ser dig i spegeln i dag?

– Jag tror jag har dragit den i två intervjuer tidigare. Dels slår jag inte sönder några speglar längre, vilket är fint. Det gjorde jag tyvärr förut, så illa var det. I dag är jag en lycklig person med dåliga dagar. Förut var jag en olycklig person med bra dagar.