Därför älskar jag Småkronorna

Lasse Anrell

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-24

Det var mitt under Idrottsgalan i måndags som det slog mig:

Vi håller på att ändra vårt sätt att känna och älska i det här landet.

Ni såg ju hur det slutade:

Fotbollslandslagets Zlatan hamnade på sjunde plats i omröstningen om Jerringpriset. Trots att han spelade avgörande roll när Inter vann Lo Scudetto i Italien.

Och hockeystjärnorna?

Henrik Zetterberg – en simpel niondeplats.

Trots att han valdes till mest värdefull spelare när Detroit vann Stanley Cup.

Ut med det gamla och in med det nya?...

Jag tror att vi håller på att få helt nya favoriter:

Bandylandslaget, till exempel.

Efter att ha kämpat på de tv-finansierade sporternas bakgårdar i flera år dunkade de in en fantastisk tittarsiffra från matchen mot Ryssland med 747 000 i SVT.

Över 100 000 fler än handsbollslands­laget som spelade samtidigt i TV 4.

Bandylandslaget - det svenskaste som finns – är plötsligt inne.

Jag tror att de bottnar i något så enkelt som ett behov efter allvar. Ett ickekommersiellt, ursprungligt allvar. Ungefär som när Marcus Birro sopar mattan med andra debattörer i tv:s debattprogram just nu därför att han verkar ta sig själv på allvar i en ytlig tid. Patos, känsla. Vårt behov av djup just nu är enormt. Det är där bandyn kommer in.

Eller skidor.

Charlotte Kalla är inte bara duktig, hon framträder i en sport utan alltför glättade sponsordealar också. I det kommersiella träsk som agenterna skapat runt fotbollen och hockeyn är det lättare att älska en Kalla som mest verkar älska just att?... åka skidor.

Därför tror jag – i nådens år 2009 när den genuint allvarlige Barack Obama svurit eden som USA:s president, två gånger till och med för att vara på den säkra sidan – att svenska folket är hjärtligt trötta på alla dessa penningkåta idrottare som inte har annat än sin egen och sina agenters penningpåse i tankarna.

Vi är hjärtligt trötta på att läsa saker som att Henrik Zetterberg förhandlar om ett kontrakt med Detroit som ska ge honom löjliga 60 miljoner kronor om året i tio år.

Istället älskar vi att läsa om att bandy­landslaget som inte får nån seger­bonus om de vinner VM.

Precis som vi älskade att läsa att juniorlandslaget i hockey inte fick ett öre – och att de ända kämpade mer än nåt ­annat svensk lag gjort på åratal.

Bra, sa vi. Juniorer ska inte ha några bonus.

Stunder för girighet kommer tids nog.

Därför säger jag att det svenska juniorlandslaget i hockey är mitt favoritlandslag 2009.