När verkligheten blir större och starkare än orden
"Det räcker att titta på storbildsskärmen"
NICE. Vi har redan gapat om bragderna, och vi har hojtat om miraklen.
Vad finns kvar att säga när verkligheten blir större och starkare än orden som ska beskriva den?
Ibland räcker det att bara lyfta blicken en liten bit, titta på storbildsskärmen som just nu lyser över Stade de Nice, över hela Frankrike-EM, ja över hela jävla fotbollsvärlden:
Island 2
England 1
Vad tänkte de när de stod uppställda där ute på planen? När nationalsången spelades? När motståndarfansen klämde i med God save the Queen så att det dånade runt läktarna?
Ett land med drygt 300 000 invånare mot ett med närmare 60 miljoner.
Men som Wayne Rooney sa så förutseende redan i går:
– På planen är det elva mot elva.
Anade dessa elva män att de en och en halv timme senare skulle ha ställt till med EM:s största sensation genom tiderna?
Eller fotbollshistoriens eget Brexit om ni så vill.
Hur gick det till? frågar sig en hel fotbollsvärld.
Tja, får du slå dig ner i lugn och ro med förbundskaptenen Lars Lagerbäck tror jag att han skulle säga att det handlar om kontinuitet (samma startelva för fjärde matchen i rad), balans och organisation (tappades egentligen bara en gång när Ragnar Sigurdsson chansbröt för högt och England hittade en straff i ytan bakom), en klassisk gammal inkastvariant som Roy Hodgson hade chansen att studera i detalj vid Islands 1-0 mot Österrike (Aron Gunnarssons kast, Kári Árnasons skarv och nu var det Ragnar Sigurdsson som stormade fram för att trycka in bollen) samt effektivitet framför mål (Kolbeinn Sigthórsson sköt lågt och svårt när chansen dök upp).
2-1 efter isländskt triangelspel på små ytor, kan ni namnen ännu? Det är bara att repetera till de sitter, för ni kommer att ser mer av de här lirarna den här sommaren: Johann Gudmundsson till Gylfi Sigurdsson till Jón Dadi Bödvarsson till Kolbeinn Sigthórsson till 2-1 för Island.
Det målet tvivlar jag på att ens Lars Lagerbäck såg komma.
Aldrig förlorat mot England
Men Lasse har upprepat som ett mantra i åtminstone fem intervjuer senaste dagarna att han på sex matcher som förbundskapten aldrig har förlorat mot England.
Lasse Lagerbäck psykar med fakta.
Det blev en sjunde utan förlust när Island gick segrande ur det som kallats Det fjärde torskkriget.
Det blev egentligen ingen ”Lagerbäck”-match, tre mål första 18 minuterna står inte i hans pärm, men efter 2-1 grupperade Island om på det sätt Lagerbäck vill ha en matchbild.
Med centrala mittfältarna Aron Gunnarsson och Gylfi Sigurdsson som nav hölls laget kompakt men inte för lågt, England klarade aldrig att dra upp tempot, utnyttja sina fartspelare. Offensivt satte Gylfi och den outtröttlige vänstermittfältaren Birkir Bjarnason inte en fot fel, anfallen fick den längd som krävs för att ett försvarande lag ska hinna andas.
Där bakom, utifall att: En Ragnar Sigurdsson som kommer att få en lika central roll i den isländska glidtacklingshistorien som Glenn Hysén har i Sverige.
– Jag kommer ihåg när jag bodde i Göteborg, alla pratade om Glenn Hysén. Jämför ni mig med honom blir jag glad, sa "Ragge" efteråt.
Island gungade fram inför en publik bestående av engelsmän som tystnade allt mer, och en isländsk ramsa som är på allas läppar efter denna kväll: ”Áfram Island, Áfram Island”.
Det har sagts att de tidigare EM-matcherna följts av 99 procent av Islands befolkning, och jag förutsätter att den sista procenten inte gjorde om misstaget den här historiska kvällen.
Kids som kan inspireras av hjältar
Under EM-veckorna i Frankrike har jag träffat isländska barn som kickat boll på gräsmattorna utanför hotellen, barn som låtsats att de varit Hannes Halldórsson eller Gylfi Sigurdsson, en generation isländska kids som kan inspireras av hjältar och fotbollsstjärnor och förebilder på ett sätt som ingen generation tidigare kunnat göra på Island.
Island blir aldrig mera sig likt om vi vinner, sa Lagerbäcks högra hand Heimir Hallgrimsson inför matchen, den ständigt optimistiske fotbollstränaren från Västmannaöarna som är tjänstledig från ordinarie jobbet som byns tandläkare.
Jag tror att han får rätt.
Ett fotbollslag har förändrat ett land i grunden, i alla fall gjort det ännu mer självsäkert och övertygat.
Ett folk som härdats med inställningen att ingenting är omöjligt i tusen år fick det nu bekräftat: Det minsta land som någonsin deltagit i ett EM-slutspel är idag en av Europas åtta bästa fotbollsnationer – and counting…
Om inte vulkanerna har börjat sjuda och de varma källorna bubblat över så beror det endast på att Island inte är färdiga med det här mästerskapet ännu.
När slutsignalen gick sjönk de engelska spelarna ihop på gräset, de isländska spelarna rusade mot den blåa kurvan, mot det vilda vikingavrålet från 3000 isländska strupar.
En bit bakom, i träningsoverall, lätt applåderandes, promenerade Lars Lagerbäck.
På ljustavlan ovanför lyste hans verk:
Island 2
England 1
LAUL/vs/LASSE – resan som aldrig vill ta slut
Sportbladet skickade iväg Robert Laul med ett uppdrag: Följa Island som tagit sig till sitt första mästerskap.
I kalkylen låg ett gruppspel med trevliga fans och chans till poäng.
Nu står Lars Lagerbäcks Island i kvartsfinal efter att ha tagit poäng av Portugal, besegrat Österrike och slagit ut England.
Här är delar av Lauls resa att uppleva igen.
…och sagan bara fortsätter! Följ Robert Laul på sportbladet.se.