Vår tids hjältar är de som leder de små storklubbarna i Sverige
Vad nytt den här sommaren?
Av Mats Sundin lärde vi oss att det är ett helvete att vara idrottsstjärna.
Man kräker sig till sömns var och varannan natt.
Av allsvenskan har vi lärt oss att det är ett helvete att vara idrottsledare.
Fan ska vara teaterdirektör, skrev August Blanche 1848.
Jag skulle vilja påstå att fan också ska vara idrottsdirektör.
Eller styrelseledamot, ordförande, kassör eller vad ni vill.
Jag skulle vilja påstå att det är ett guds under att det fortfarande finns människor som frivilligt och nästan helt utan ersättning sätter sig och leder de stora svenska klubbarna i allmänhet och Stockholmsklubbarna i synnerhet.
Fan ska vara fotbollsdirektör.
Kräks i omklädningsrummen
Mats Sundins sommarprogram var ett av årets bästa.
Jag gillade inledningen med den fina skildringen av hans frireligiösa släkt i Norrland.
Jag gillade skildringen av matchdags-ångesten, hur spelare mår så illa att de knappt orkar ta sig till matcherna. Medias tryck, fansens, ledarnas. Den egna pressen.
Sundin berättade om spelare som aldrig sover nätterna före match, som kräks i omklädningsrummet av nervositet. Den omänskliga pressen. Det var en helt ny bild av sportstjärnornas vardag.
Fan ska vara elit-idrottsman.
Men det jag mest tar till mig den här sommaren är Stockholmsklubbarnas ökenvandring.
Vad är det som driver människor att sitta oavlönat i styrelser och försöka göra ett professionellt jobb på en hög nivå där man konkurrerar med lag i Europa med 50 gånger så stor budget – när det enda man får tillbaka är supportrarnas gnäll, hat och hot?
Och korkade spelare som gnäller, surar, våldtar, torskar och förvandlas till torskar – och gnäller igen.
Internet, läktarkulturen och diverse dataspel har gett alla dessa män med relativt stora begåvningsluckor en självbild av att de kan sköta coachning, träning, styrelsearbetet, sponsorjakt – och förhandlingar bäst själva.
Hallå...
Det finns en anledning till att ni slåss på läktarna, grabbar, och inte sitter i styrelsen. Grubbla lite över vilken den är.
Innan ert lag har tappat alla sponsorer.
Arbete i massiv motvind
Ändå fortsätter människor basarbetet – i en motvind lika massiv som mittfältet hos de europeiska småklubbar de tvingas möta.
Och media?
Ja, mediakrönikörer brukar normalt ta en eller två veckor på sig innan de dömer ut en ny styrelse eller ordförande som värdelös.
Det spelar ingen roll om han/hon tagit över ett totalt råttbo – alla gamla misstag blir på någon vecka även den nya ledningens misstag.
Så som sagt:
Vår tids hjältar är de som frivilligt åtar sig jobbet att leda de mycket små storklubbarna i Sverige.
De tiger om hot och hat.
De tiger om att de på en generation gått från rollen som pamp till pimp.
De tiger om att de inte ens har råd att åka och titta på de spelare de tvingas köpa utan sitter och glor på youtube.
(Herregud, jag skulle kunna sälja Erik Niva som kroppsbyggare om jag fick göra en egen youtubevideo och visa för selekterade åskådare.)
Väntar ivrigt på Uefas dom om det stora huliganslaget mellan Carlstad United och Västerås.
Vad säger Lagrell?
Dags kalla in armén?
Även Boltic Ultras lär ha medverkat.
Vad säger bandyförbundet?
Allra bäst sommarprat gjorde dock Annika Östberg.
Märkligt bra. Hur kan en kvinna som suttit hundra år i amerikanskt fängelse och nästan tappat sitt eget språk ha det allra starkaste dramaturgiska upplägget och det vackraste språket?
Min största upplevelse – förutom fotbolls-VM i Sydafrika – hade jag annars i Sunne. Västanås teaters uppsättning av En midsommarnattsdröm var ett mirakel. En hägring. Kärlek.
Clownernas humor var den varmaste och mest mångfacetterade jag sett. Per Sörberg är kanske det bästa jag sett på ett hundra år.
Samtidigt var det ju märkligt absurt att lyssna på hur Mats Sundin njöt av stunden när hans Vancouver slogs ut i sjätte kvartsfinalen av Chicago. Hur han nynnade med i motståndarnas måljingel.
Så kan det gå.
Läste att det varit spritorgier vid Fångarna på fortet i år.
Och?
Jag var med typ 1995 och då var det en eller annan stjärna som var så bakis att han inte kunde se rakt in i kameran. En var en sportlegendar, vill jag minnas.
Var förresten inbjuden i år också att delta i ett lag som skulle heta Experterna. Det var jag, Sverker Olofsson, Peder Lamm och nån vars namn jag glömt.
Vilket ruggigt gäng...
Tyvärr kom fotbolls-VM emellan. Hade varit mäktigt att se Peder Lamm i linnetrikå.