Wegerup: Mycket måste bli bättre
HALMSTAD. Segern är vår.
Denna kväll och i gruppen.
Kvartsfinal nästa, som väntat.
Sverige bjöd på en vacker stund på Örjans Vall.
Men ska man nå hela vägen kan och måste mycket bli bättre.
Sommarkvällen övergår i natt, himlen är dunkelt blå men i öster anas snart redan gryningen. Sverige har besegrat Italien och vunnit sin grupp, kvartsfinalen är erövrad.
”Det kändes så jävla skönt” och ”vi ville bjuda på show”, sa Lotta Schelin direkt efter att matchen var över.
Och jo, show blev det, till sist.
Publiken fick se många mål och ett svenskt lag som ville och vågade vinna. Ett blågult som blev lite skakat och stört av Italien i första halvlek men aldrig hotat på allvar
Det har varit en fin kväll på Örjans Vall. Fullsatt och kärleksfullt, så som fotbollen kan vara, ska vara.
Italien: ”Njuter av storpubliken”
Tåget av blågula supportrar drog genom sommarstaden Halmstad mot den arena där jag som sjuåring såg min första viktiga fotbollsmatch. HBK i allsvenskan, en tidig aning om hur stor fotbollen kan vara.
Jag talade inför matchen länge med Antonio Cabrini, Italiens gamle storstjärna som nu är förbundskapten, om hur han upplever detta svenska EM och han sa:
”Det är väldigt speciellt och viktigt att se allt folk på läktarna även på dammatcher. Vi njuter av att spela för storpublik”.
Italienskorna visade inte heller någon överdriven respekt för Sverige. Och svenskorna å sin sida visade inte något överdrivet bra spel i första halvlek.
Det var för långsamt och precis som mot Danmark var passningsspelet för slarvigt och oprecist. Caroline Seger och Marie Hammarström fick inte till särskilt mycket konstruktivt och särskilt Seger misslyckades med att hålla uppe tempot. Josefine Öqvist sprang offside och Lotta Schelin och Kosovare Asllani fick för lite boll och åstadkom för lite på egen hand. Sverige var för stillastående och för passivt.
Smart, taktiskt, tufft
Italien vilade flera av sina främsta stjärnor men spelade ändå smart, taktiskt och tufft, riktigt tufft. I motsats till svenskorna som kändes för uddlösa och bleka hela första halvlek.
Mot svårare motstånd kommer Sverige inte att kunna kosta på sig att starta matcher så här matt och okoncentrerat.
Efter paus kom Therese Sjögran in och se där, det svenska laget fick en annan tyngd och skärpa. Kosovare Asllani har gjort ett bra EM, men i kväll syntes det att hon är halvskadad. Och Asllani och Schelin spelar fortfarande ofta på olika breddgrader, det är mest slumpens skördar som spelar in då de hittar varandra.
Med Sjögran på topp fick den svenska anrättningen både internationell erfarenhet, kyla och pondus och det i grunden svagare italienska laget klarade inte att stå emot pressen. Tripp, trapp, trull. 1-0, 2-0, 3-0 och matchen var avgjord.
Lotta Schelin växte minut för minut och började visa allt mer av sitt vanliga glimrande jag. Och Öqvist fick revanschera sig för missarna före paus.
Kvällen var Sveriges
Gabbiadinis tröstmål blev betydelselöst, kvällen var till sist bara Sveriges.
Det kan verka trist att prata om det som inte var bra, en stund som den här. En kväll med stående ovationer för Sverige de sista tre minuterna och med en kvartsfinal att längta och se fram emot.
Det svenska laget har vunnit sin grupp, uppfyllt krav och förväntningar.
Men just med tanke på den kvartsfinal som väntar måste fortfarande mycket bli bättre.
I morgon börjar det jobbet.
Denna kväll däremot, som nu slår om i natt, medan Örjans Vall sakta töms på folk och energi, den tillhör det svenska laget.
Ett delmål på resan är nått.
Nu väntar nästa.