Det krävs mer seriositet – och mindre daltande
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Marta och Johanna Frisk.
Veckans mest omskrivna par.
Eller vänner.
Eller ...
Vad de än må vara så finns det ingen anledning att hyckla.
Kärlekspar i ett lag är ett problem.
Vänta nu, är det inte jag som brukar skriva att det inte spelar någon roll vilken sexuell läggning folk har? Jo, absolut och det står jag fast vid. Men det är en sak. Att det leder till problem med parbildningar i klubblag eller landslag är en helt annan.
Alla som spelat i ett lag eller varit ledare vet hur svårt det kan vara att få alla att dra åt samma håll, att skapa sammanhållning, att bilda en enhet. Damlagsledare vittnar ofta om större svårigheter.
Många är de damledare jag pratat med som menar att kvinnor är mindre auktoritetsbundna och inte lyder order på samma sätt som män. Det är alltid vanskligt att generalisera men låt oss säga att det stämmer.
I ett lag måste tränaren bestämma
Att ifrågasätta auktoriteter är i grund och botten något bra. Samtidigt är det så att i ett lag måste tränaren bestämma.
Ska spelarna bestämma blir det anarki. Där har damlag ofta ett större problem.
Tjejer och kvinnor har ofta en tendens att umgås i par eller mindre grupper. Det blir då egna enheter i laget. Något som inte behöver bli ett problem men kan bli det.
Jitex är bara ett exempel av många på damlag där spelare fått bort tränare man inte gillat och fått klubbar nedlagda rentav, genom att skapa kaos och få med sig spelare bort till en annan klubb.
Damlag är ju ofta betydligt bräckligare konstruktioner än herrlag.
Det säger sig självt att om det då dessutom finns kärlekspar i ett lag, ibland flera stycken, bäddar det för konflikter.
Hyckla inte om att problem kan uppstå
Kaj Hansson, en av Sveriges främsta damtränare genom tiderna, är bara en av de ledare som berättat om spelare som ställt ultimatum ”om inte min flickvän spelar är inte jag med heller” och liknande. Oftare handlar det dock om konflikter mer i det dolda och ibland även om svartsjukedraman.
En allsvensk damklubb hade under 1990-talet stora problem med de många paren i laget och de konflikter som uppstod då det tog slut mellan spelare som sen blev ihop med någon annan
i samma lag.
Förstå mig rätt: folk får vara hetero, bi eller homo, vad de vill. Alla får också älska alla, självklart. Blir man kär i någon i samma lag är det inte mycket att göra åt. Detta innebär dock inte att man ska hyckla om de problem som kan uppstå med par i lag och landslag.
Därför har Patrik Ekwall rätt i att damfotbollens image skadas om värvningen av Johanna Frisk till LA Sol är, vilket mycket tyder på, en vänskapsvärvning.
Frisk förnekar att hon och Marta är ett par, och det är deras privatliv. Men om hon värvats ”på köpet” är det illa. Är två medspelare ett par, eller extremt tajta vänner, får de förstås vara det. Men alla värvningar och laguttagningar ska ske på professionell grund.
Allt annat skadar sporten.
Fortfarande krävs mer seriositet på bred nivå inom damfotbollen och mindre daltande.
Annars förstör man för alla de spelare och ledare som lägger ner all sin själ i sporten.