Dags att hylla AIK – de är Luleå Light
Anrell: De bryter ner motståndet med enorm vilja och laginsats
Det mest uppseendeväckande är inte att AIK vann även andra derbyt mot Djurgården med 5–2 utan det är att de gjorde det fullständigt rättvist.
Nu kan vi konstatera att AIK på rekordtid blivit ett starkt och etablerat elitserielag.
Det är både uppseendeväckande och sensationellt.
Egentligen borde det aldrig fått hända.
Det är naturligtvis oacceptabelt för ett lag som Djurgården, som spelade SM-final i våras, att vika ner sig en gång till mot en nykomling.
Särskilt som nykomlingen är arvfienden AIK.
Det är liksom ingen sketen match i omgång 47 vi talar om. Det är derby igen och i ett derby ska man gå på tandköttet om man förlorat.
Man viker inte ner sig som Djurgården gjort två gånger i rad nu. Insatsen i går var direkt undermålig. Försvarsspelet på fyra av de fem målen var skrattretande uselt. AIK-spelare kom helt rena i slottet framför mål gång på gång. Vid det resterande målet var det målvakten Mark Owuya som bjöd när försvaret inte bjöd.
Det var rena julafton för AIK:arna i allmänhet och Oscar Ahlström, Johan Andersson och Stefan Johansson i synnerhet.
Djurgården spelade försvarsspel över hela isen i våras. Nu spelar de inte försvar någonstans.
AIK:arna gjorde dem dåliga med sitt lagspel, men det går inte att komma ifrån att de själva hade stora brister i inställning och i arbetsinsats. Det såg ut som de gled in på isen och trodde att de skulle kunna finspela ut AIK – precis som förra gången.
De såg inte ut som om de laddat med insikten att hockey är hårt arbete.
Helst i lag.
Jag vet inte om det var de tre segrarna de hade i ryggen som gett dem det storhetsvansinnet. I så fall var det tjänstefel av tränarna att låta dem ha den inställningen.
Dif skämdes – men för sent
– Vad har du att säga till fansen efter att ni förlorat igen mot nykomlingarna AIK? frågade jag coach Tomas Montén.
– Det finns inga ursäkter. Vi skäms, svarade han.
Problemet är bara att han borde sagt det redan förra gången – och framför allt att hans lag borde visat det i går.
Jag trodde de skulle köra över AIK.
Istället blev de överkörda.
Nog om Djurgården nu.
Dags att ägna oss åt AIK. Och hylla ett lag som mot alla odds blivit ett riktigt elitserielag.
Jag skulle vilja påstå att nyckeln är att Roger Melins lag blivit ett slags Luleå Light.
Med en enorm viljeinsats och laginsats bryter man ner motståndarna.
Backchecking och forechecking – lag- insats över helt isen. Det är inte lika effektivt – eller lika skickligt som Luleås variant av tsunamihockey – men bara steget efter.
AIK:s medelålder är också låg. De flesta spelarna är runt 23 år. De orkar.
Det är också överraskande att en spelare som Kent McDonell blivit en sån succé. Framgångsrik i Skellefteå, halvflopp i Färjestad. I AIK har han fått en roll som hårt arbetande hockeyveteran – och det funkar både på isen och i båset och i omklädningsrummet. Han leder.
Värvningen av honom – och Rastislav Pavlikovsky – var lika baissad som hela AIK. Även där fick experterna fel. Det verkar som alla har fel när det gäller AIK. Inte bara Djurgården.
Men hela laget känns stabilt nu.
Stort arbete av förstakedjan
En av orsakerna är att förstakedjan Richard Gynge, Johan Andersson och Johannes Salmonsson utför ett stort arbete och en spelare som Johannes Salmonsson håller nu kanske på att få det genombrott han borde ha fått redan i Djurgården för fem år sen.
Oscar Ahlström, Oscar Steen, Victor Ahlström – utmärkt arbete. Tobias Ericsson, Christian Sandberg, Daniel Bång likadant. Det är ingen tillfällighet att Bång stressar Djurgårdens målvakt till årets tavla i svensk hockey.
Rena Dembo Touray-klassen.
Men den stora orsaken tror jag är att spelarna gör kortare byten än djurgårdarna. Hela forwardssidan ligger runt 13 minuter i istid. Det är mycket mindre än Djurgårdens nyckelspelare.
Så jobbar Luleå.
Kanske har Roger Melin redan tagit en lärdom av norrbottningarnas framgångssaga?
Till sist:
Matchen startade 20 minuter för sent. Igen.
Om Globen ska vara en arena för hockey borde man klara av att släppa in folk så att matcher kan starta i tid. Det känns som 70-tal när man hade två luckor och en gubbe i keps som skötte insläppet.