Tack för showen, Stefan
Anrell: Du är en av svensk idrotts allra största
PEKING. Elva raka mästerskapsfinaler.
Elva år av underhållning i världsklass.
Nu är det över.
Tack för den fantastiska showen, Stefan.
Det är kanske gulden man minns.
OS Aten 2004, Lissabon 2001, Birmingham 2003, Budapest 2004, Valencia 2008, Madrid 2005, Birmingham 2007.
Stora triumfer.
Men lika mycket minns jag faktiskt den där kvällen på Idrottsgalan i Globen när Stefan – och pappa Johnny – blev hyllade och det kändes som om både far och son Holm till slut fick sina slutliga erkännanden efter alla år av slit och rynkade näsor.
Det första jag skrev om Stefan publicerades mycket tidigare. Det var 1998, friidrotts-EM i Budapest. Jag dit utan större förhoppningar och den enda som ingen tippat som medaljör, Malin Ewerlöf, vann enda medaljen.
Men så var det de där unga höjdhopparna som räddade föreställningen.
1994 hade Svenska Dagbladets krönikör slagit fast, efter en Finnkamp, att det inte fanns någon framtid i svenskt höjdhopp. Det var Stefans första stora tävling, påminde Johnny om i går.
Fyra år senare var två (!) svenska framtidsmän klara för den stora scenen. Jag skrev förundrad och förtjust efter att ha myntat uttrycket Piff och Puff om de båda tjattrande 22-åringarna:
”Holm och Strand regerade stundtals.
Det var en lysande tillställning. Piff och Puff var fega i början och hoppade lite för ofta men sen började de pokerspela och hade så när hamnat i medaljstriden.
Jag njöt av showen
Själv njöt jag ändå av deras show. ”Ögon, öra, knä och tå” och Holms juckande och Strand ursinne efter sina missar; mycket bra.
De är svensk friidrotts framtid, yngst i finalfältet och precis som Malin Ewerlöf talade de om nästa år – redan i går kväll. Att se dem må fruktansvärt dåligt efter missarna i går var – ytterst njutbart. Dåliga förlorade skapar goda vinnare.”
Det stämde ganska väl. Strand vann ett EM-guld 2002. Holm skulle vinna elva mästerskapsmedaljer. En mer än Kajsa Bergqvist.
Dessutom vann han ett OS-guld.
Han har en chans kvar
Det är en annan av de artiklar jag skrivit om Holm som jag plockar fram. Ett klassiskt svenskt idrottsdrama:
”Stefan Holm var uträknad, utslagen, en hel nation satt och såg framför sig hur killen som man verkligen unnade det där OS-guldet kanske mer än nån annan höll på att hoppa bort det med två okoncentrerade stressade hopp på 2,34.
Han har en chans kvar.
Kanske en enda chans kvar i livet, nästa OS är han 32 och vem vet hur många höjdhopparben som håller tills man är 32. Han har en chans i livet och just då samlar han sig. Han ställer sig på knä framför en funktionär och böjer ner huvudet och samlar sig så som jag aldrig sett en idrottare göra; en lång, lång stunds meditation inför avgörandet. En stund besvärjande av onda, dåliga tankar och demoner.
Och så springer han fram mot ribban – och 2,34 är precis så enkelt som det varit nästan hela säsongen.
Det var episkt. Det var en uppvisning i världsklass av koncentration och intelligens. Den tänkande höjdhopparen som lyckades tränga bort alla tankar.
Gick i slow motion
Resten såg jag som i trans. Hoppet på 2,36 såg ut som det gick i slow motion. Han samlade sig, slog i ribban lätt med hälen men resten av kroppen var högt över. Det nästan hördes inne i Olympiastadion hur ett helt folk hemma i Sverige vrålade. Tusentals svenskar inne i arenan vrålade, grekerna vrålade över den lille, lille svensken och vi vrålade på pressläktaren. I alla fall jag.
Sen blev det ett slags overklig väntan. Ni såg det själva. Alla de andra rev bort sig en efter en och Stefan satte sig i en märklig katapultliknande Gröna Lundstol och inväntade upplösning; himmel eller helvete.
Jag tror att hela Sverige stod stilla och hämtade andan just då.
Det blev himmel och är det nåt det ska bli för en höjdhoppare är det så klart himmel.
Jag tror alla kände sig lite som Stefan då.
Fram steg en olympisk mästare
Killen som är minst bland höjdhopparna men hoppar högst, killen som aldrig vunnit något stort utomhus, killen som aldrig riktigt kommit över det där med att Patrik Sjöberg var så stor. Just då var allt det där borta. Just då var han så stor att Patrik Sjöbergs skugga vek bort från hans axlar.
Fram växte en gigant; en pojke som blev man och som var redo att försona sig med omvärlden och sin idol och sin vålnad. Fram steg en olympisk mästare, en gigantisk värmlänning som just då var störst i världen.”
Ljuva minnen. Nu är det över. Inga fler mästerskap.
Kanske en eller annan På spåret. Expertjobb. Ett nytt liv.
Tack för allt, Stefan.
Du är den största värmlänningen sen Selma Lagerlöf.
Och en av svensk idrotts allra största genom tiderna.