Anrell: Alla ni experter, ryktet om Luleås död är betydligt överdrivet
LINKÖPING. Det första jag hörde i Cloetta Center var musik. Det var Robyn.
”Dancing on my own”.
Det sista alla hör när de lämnar arenan är Lars Winnerbäck som sjunger ”Hugger i sten”. Jag kan inte undgå att tänka att mellan de låtarna fick vi se 20 Linköpingsspelare ägna 60 minuter åt att dansa en och en – och att hugga i sten.
Jag gillar verkligen årets version av Luleå.
Efter succéstarten – helt oväntad för hela det tokroliga menageri som försörjer sig på att kalla sig hockeyexperter i media – kom den lilla dippen nånstans kring omgång 20.
Jag trodde aldrig att jag skulle få se samma härliga expertgäng – som om de i motsats till de smarta bananflugorna inte klarar av att lära sig av sina misstag – vara lika snabba igen och döma ut Luleå. Igen.
–Nu har de lekt rommen av sig. Nu är kraften slut. Nu kommer de att sjunka som ett norrsken i tabellen och har de tur klarar de sig undan kvalserien.
Det blir Färjestad och HV 71 igen. Kanske kan Skellefteå hota. Luleå...?
Gäsp... knappast. Bla bla.
Fel igen.
Bananflugorna framstår stundtals som under av pragmatisk smarthet jämfört med så kallade hockeyexperter. Luleå visar igen att de inte tänker spela med i några förutsägbara manus. De har en formsvacka. Visst. De har en hel femma av högsta klass skadad. Visst. Ändå vinner de ungefär varannan match.
Och de toppar fortfarande elitserien.
Spelade hyperintelligent, enkel hockey...
Efter 26 omgångar leder de med fem poäng. De släpper fortfarande in minst antal mål. De är fortfarande bäst i powerplay och näst bäst i boxplay.
De är fortfarande en förbannat svårt lag att besegra. Bara sju gånger har det hänt.
Så alla så kallade experter; ryktet om Luleås död är betydligt överdrivet.
Väldigt mycket betydligt...
Matchen mot Linköping i går var klassisk smart hockeymatematik a la Luleå.
Luleå utan flera nyckelspelare spelade hyperintelligent, enkel, defensiv hockey som måste fått, den själv nog så defensivt intresserade, Linköpingstränaren Hans Särkijärvi att slicka sig avundsjukt om munnen.
Puckinnehav? 70-30 till LHC. Antal klara målchanser för LHC? Knappt några alls. Luleå väntade skrämmande enkelt och retfullt ut Linköpings anfall tills de strandade ute i sarghörnen. Östgötarna vågade knappast skjuta. Inte ens mediauppgifter om att Luleås målvakter är praktiskt taget blinda fick dem att våga skjuta.
...och var skoningslöst effektiva
Linköping skapade knappast en enda målchans. Trots 1.28 i spel fem mot tre efter att Patrik Zachrisson faktiskt lyckades dra tre spelare vid blå linje.
LHC:s enda framgång den är kvällen. Zackrisson var bäst – men även han var ojämn.
Luleå skapade två chanser. Två mål.
Det var en skoningslös effektivitet och det var egentligen aldrig någon risk för trepoängaren.
Linköping är ett offer för sin egen obalans. Efter ankomsten av tjeckerna Hlinka, Hlavac och Melichar har samtliga femmor blivit sämre. Mikael Håkanson har tappat sitt fokus, Andreas Jämtin fungerar inte, Patrik Zackrisson försöker bära laget på det sätt han bar det fram till tjeckernas ankomst. Men det fungerar inte. Alla solodansar.
Kunde spela hockey också i landslaget
Luleå har – förutom halva lönesumman jämfört med LHC – bara två fulla femmor. Men ett fantastiskt lagspel. Jan Sandström spelar bättre än någonsin. Han har varit med i elithockeyn sen Piteå skrev sitt märkliga avtal med AIK 1997.
Han har aldrig spelat bättre än nu under demoncoachen Jonas Rönnqvist.
Mest bisarrt inslag den här kvällen i Cloetta Center var att spela Laumann-bingo.
Den norske OS-spelaren Martin Ylven Laumann tacklar gärna. Och man kan spela på en bingobricka vilka han ska tackla och får man fem i rad vinner man.
Kul? Kanske.
Bisarrt? Yes. Det verkade som om Laumann själv spelat. Han tacklade nästan lite kinki ofta. Men eftersom tacklingar är en bristvara är det kanske en bra idé.
I Norges OS-lag vill jag dock minnas att han kunde spela hockey också.
Eller som Winnerbäck skulle sjungit:
”Jag hugger i sten/Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur/Några armar och ben/Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur.”