Wegerup: Kvartsfinal var bara ett baskrav för Italien
POZNAN. Han höll händerna tryckta mot huvudet, blicken flackade, kroppen spänd.
Antonio Cassano var hela den italienska ångesten förkroppsligad, under någon minut.
Så kom beskedet: Spanien har vunnit, ni är vidare.
Jubel – och lättnad.
Lättnad så stor som den bara blir när man besegrar ett åtta år gammalt spöke.
”Michel Platini är här. Det är illa. Han borde ha varit på Spaniens och Kroatiens match istället. Det hade satt mer press på dem för en korrekt match.”
Orden var kollegan och mångårige vännen Andreas, landslagsreporter på Gazzetta dello Sport, inför Italien–Irland.
Han och kollegorna, liksom de italienska spelarna, gick in på Poznans mäktiga arena med ett åtta år gammalt 2–2-spöke fladdrade runt dem.
Det märktes på spelet länge, det var för trevande, för sökande, för osäkert. De irländska spelarna, redan utslagna, slogs däremot med svällande hjärtan, framburna av de klövergröna, sjungande läktarna.
Prandelli gladast av alla
Antonio Cassanos mål gav lite andrum och arbetsro men många av de italienska spelarna erkände efteråt att de i tanken då och då färdats till Gdansk Arena och undrat över ställningen där.
Nå, det slutade som det var väntat.
Trots allt snack, alla misstankar.
De regerande världsmästarna gjorde sin plikt.
Att Sverige och Danmark skulle spela oavgjort, i EM 2004, var betydligt mer rimligt än ett 2–2 hade varit i går.
Ändå vågade de italienska spelarna inte tro på att de var vidare, kunde inte jubla direkt efter slutsignalen och segern över Irland.
De stod fastfrusna tills beskedet kom och de äntligen tordes släppa lös känslorna.
I intervjuzonen i natt var Cesare Prandelli kanske gladast av alla, han visste att hans jobb skulle stått på spel om man åkt ut. Italien är inte som Sverige – på gott och på ont. Misslyckas du på den här nivån får du inte många chanser.
Och Capello & Co har skrivit in sig hos den italienska arbetsförmedlingen som sugna kandidater på ”commissario tecnico-jobbet”.
En annan lika lättad person var Mario Balotelli, men på sitt eget trubbiga vis.
Man kan tycka vad man vill om Super-Mario, allt han gör och säger. Han har inte alltid alla besticken välsorterade i lådan.
Men då han hittar rätt, då är han skarpare än ett bart huggande svärd, det som paradisets portar sägs bevakas med.
Bar sorgeband
Nu har Italien tagit första steget in i EM:s egen Edens lustgård.
Men att nå kvartsfinalen var bara ett baskrav.
Nu måste Prandelli försöka samla det azurblå lag som lovar en hel del men också efterlämnar många frågetecken.
Man imponerade inte nämnbart mot Irland och enbart Pirlos briljans, Cassanos galna genialitet och Buffons trygghetsgaranti som sista utpost kommer inte att räcka i kvarten.
Framför allt måste Prandelli få rätsida på Balotelli.
Di Natale är en gudabenådad målgörare.
Men Italien behöver en högpresterande Balotelli, vi såg alla vad han kan åstadkomma när han vill.
Tyvärr såg vi också direkt efter målet vad som är City-stjärnans problem. Nu räddade Bonucci honom när denne bokstavligen hjälpte Balotelli att hålla käften.
Så fick han behålla värdigheten.
Värdighet ja…
De irländska supportrarna – vilka värdiga förlorare, vilka fans…
Sjungande, hoppande och älskande in i det sista.
Irlands spelare, de bar svarta sorgband, till minne av massakern i nordirländska Loughinisland 1994.
Sex personer sköts ihjäl där, på dagen för 18 år sedan, när de satt på puben och såg den pågående VM-matchen mellan just Italien och Irland.
Utan att ta ställning för någon politiskt är jag glad att denna match just denna svarta årsdag därför inte avslutades i mer tjafs om 2–2.
Det hade varit ovärdigt.
Nu blev det en fin kväll, en match, ett möte och sedan vidare, mot nya mål.
Irland far hem som stolta förlorare.
Italien går vidare – och i natt var det tillräckligt.