En amerikansk monsterhelg
Destination: Super Bowl
Den har redan fått ett namn bland folk jag berättat för.
De kallar den Glassresan.
Jag säger att jag är den första svenska journalist som fått chansen att under ett år göra allt – precis a-l-l-t – det som alla sportintresserade bara kan drömma om.
Avundsjuka?
Skulle tro det.
Här är storyn:
Det var i slutet av förra året som mina chefer kom fram till mig efter en torr lunch på Blues i Globen.
– Lars, vi vill prata med dej om en sak, sa de och då anade jag att det kanske handlade om en vidlyftig reseräkning eller omplacering. Minst.
– Jaha...? sa jag med ett avvaktande tonläge.
– Vi vill prata om din framtid, sa de.
– Jag har lite körigt just nu, måste plugga tabeller inför kvällens elitserieomgång, sa jag, lite självmedvetnare nu för att ingjuta åtminstone en smula respekt.
– Men det här hinner du nog med innan du kör fast i plus-minus-statistiken för Skellefteås A-femma, svarade de.
– Jag ska försöka. Vad vill ni? sa jag, mera stramt och nästan en smula kort i tonen nu.
– Lars, vill du göra en serie där du väljer dina tio drömreportage under ett år, sa de.
Större än fotbolls-VM
Jag stirrade på dem.
Drev de med mig? Hade de fått solsting mitt i vinter och lågkonjunktur och allmän depression?
– Va!? sa jag fånigt.
– Du hörde vad vi sa. Vill du göra en serie med arbetsnamnet ”Tio saker du måste göra innan du dör?” sa de.
Jag sa ingenting.
– Vill du det, Lars? sa de igen.
Jag kände mig lite som Harriet Bosse när Strindberg klev fram och sa ”‘Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse?” Jag erinrade mig den vackra skådespelerskans svar. Fanns ingen anledning ändra på det.
– Ja, tack, svarade jag. Ja, tack, det vill jag. Jag tror jag vill börja med det grymmaste av allt: Super Bowl.
– Super Bowl! Där kan man väl inte ta sig in, sa mina chefer,
– Men jag fick ju välja, pep jag.
– Men Super Bowl...
Jag vet, sa jag. Det är ju större än fotbolls-VM för biljettköparna, dyrare än Champions League för tv-bolagen, viktigare än schlager-EM för bögarna. Super Bowl är världens enskilt största tv-händelse i ett land och en liga som fullständigt skiter i lilla Sverige och deras tidningar och krönikörer.
– Det går ju inte, sa mina chefer.
– Åjo, men det kostar nog, sa jag.
– Okej, fixa det och åk dit. Vi får ge ut din serie som bok sen så det blir lite ekonomi i det här, sa de.
– Deal, sa jag.
Nu står jag här i Tampa. Timmar före Super Bowl nummer 43. Jag har – snart, hoppas jag, i alla fall – en biljett i handen.
Klassresan vet ni ju vad det är.
Det är när enkla arbetarpojkar och flickor tar sig uppåt i samhället och får bra betalt och bra jobb. Det är, som man säger här i USA, sånt som för samhällen framåt. Utan möjligheten att göra klassresor som Göran Perssons, Ingvar Kamprads eller Benny Anderssons dör samhällen ekonomiskt.
Eller Pittsburgh Steelers linebacker James Harrison som häromåret var på väg att lägga ner karriären och bli busschaufför, men nu är NFL:s bästa defensiva spelare och står inför sina drömmars mål och ska försöka föra skyhöga favoriten Stealers till ett nytt mästerskap.
Kallades sämst – nu är de i Super Bowl
Eller kanske hela Arizona Cardinals som kallades Det Sämsta Laget Som Någonsin Spelat Play Off i NFL:s historia – nu är de i Super Bowl.
Sen har vi det här med Glassresan.
Vad är det största ni skulle kunna tänka er att göra om ni kände att ni kunde välja precis hur ni ville?
Tänk: The sky is the limit.
Låt fantasin dra iväg ...
Jag vet att en del skulle säga Leksand-Brynäs.
Jag skulle inte säga det.
En del skulle säga golf på Augusta med alla världens bästa på den där svåra banan.
Njaa ... Jag säger Super Bowl. I morgon. Jag gned lite på lampan och nu är jag här.
Sen har jag bara nio önskningar kvar ...