En värdig vinnare – men gamla damen står ändå stolt
Så fick då den gamla damen till sist böja sig, ta adjö i förtid.
De engelska storherrarna blev henne övermäktiga.
In i det sista stod hon ändå stolt.
Och till nästa år, då kan hon utmana, föryngrad och förstärkt.
Gud ska veta att den italienska fotbollen behöver henne.
Få saker kan vara så kalla som en kall kväll i Turin. Sent i går kväll, när allt var över, kunde de tillresta Chelsea-fansen hålla sig varma med sång och segerrus. Juventus folk, de kunde bara svepa sina vitsvarta halsdukar ännu ett varv om sig och gå hem.
När Drogba på sitt oefterhärmliga, ohejdbara vis gjorde 2–2 var det en del juventini som gick i förtid. Men de som stannade kvar för att efteråt hylla sitt lag var desto fler. Med besvikelsen ristad i anletsdragen stod de kvar på läktarna och applåderade. För det som varit och det som komma ska.
För medan Chelsea reser hem i triumf och vidare i Champions League är Juventus resa på samma gång slut och ändå bara i början. Förlusten i går kväll var svår men resan tillbaka till toppen, till de fina salongerna, har varit svårare. I går kväll fick man böja sig mot ett Chelsea som i slutändan var det där numret större. Det Juventus förmår ställa upp i dag är fortfarande inte det man hade då laget var en av fotbollsvärldens främsta stormakter. Inte nu, inte än. Men den här säsongens Champions League har varit början på återtåget.
Nedved blev en för svår förlust
I första halvlek visade Juve också alla fornstora takter och Chelsea var steget efter.
David Trezeguet hade en blek kväll men framspelningen till Iaquinta och 1–0 var perfektion i dess renaste form.
”Vi måste vara perfekta i returen för att klara det här”, hade också tränare Ranieri sagt i förväg.
Där brast dock Juventus. Att Chelsea lyckades få bort Pavel Nedved så tidigt blev en svår förlust och också ett sorgligt avsked från CL från en av det senaste decenniets stora spelare. Framför allt var det dock Juventus själva som i onödan, som italienska lag tyvärr tenderar att göra, började falla ner alltför mycket och lät Chelsea få igång sitt spel. Som en nattsvart räkning på posten kom också 1–1, på stopptid. Essien i all ära, men där borde man inte ha låtit gästerna få mål. Vad som hände vid situationen strax före blev därmed mindre intressant att diskutera. Jag har i skrivande stund inte sett en tillräckligt bra reprisbild för att kunna bedöma om bollen var ute eller inne hos Buffon.
Att ingen var hemma hos Chiellini, på hjärnkontoret, stod i alla fall klart efter den mycket kostsamma utvisningen. Så onödigt, så obegåvat. Med bara tio man och ett reducerat försvar och med piskan över sig att anfalla blev Juventus alltför sårbara och kunde inte dra nytta av Del Pieros kyliga, ljuvliga straff. Olof Mellberg blev ensam mot Drogba och det gick som det måste gå.
Mellberg får mer ros än ris
Apropå Mellberg så är det roligt att se hur mycket han fått spela i både serie A och CL. Med varierande framgång men mer ros än ris. De som av okunskap och populism dömde ut honom som ”bänknötare” och olämplig för Italien bör väl ha tystnat...
Nu är det dock Chelsea som spelar vidare i slaget om Europa, i kampen om revansch för tuvan som stjälpte lasset i fjol, när guldet halkade i väg i John Terrys bittraste ögonblick.
För Juventus fanns det också en bitter bismak i går kväll, men fansens applåder trots uttåget talade ändå om framtidstro. Pavel Nedved tar farväl, sant, och Del Piero och Trezeguet är grånade hjältar. Men tillsammans med ny, nödvändig påfyllning kan de ta Juventus ännu längre. Att återvända till Champions League var klubbens stora mål. För prestigen, men framför allt för pengarna – de som kan betala de nödvändiga förstärkningarna.
Italien kan vara borta i kväll
Inter är kvar, Roma är kvar men efter i kväll kan Italien åter få se alla sina lag borta från Europa. Inte minst Inter, Milan och Juventus är vana vid att sporra och utmana varandra.
En föryngrad gammal dam, en vacker vecchia signora, med all sin vana att vinna och alla sina stolta traditioner, är därför just vad den italienska fotbollen behöver i den fotbollsvärld där ”Rule Britannia” så tydligt är ledmotivet just nu.