Herrklubben fotboll klart konservativaste idrotten

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De svenska handbollsdamerna fick en blek EM-premiär.

I går tog de revansch, mot Österrike.

En sak är i alla fall säker. 

Hur det än går blir damhandbollen aldrig lika ifrågasatt som damfotbollen.

Merano 2001. Ett av mina bättre mästerskap. Jag bodde och jobbade i Rom och blev uppsänd till Merano för att bevaka damernas handbolls-VM. Sol över bergstoppar, slott, kyrkor och Bröderna Grimm-hus. Italiensk charm och tysk ordning. Pasta och björnkött, apfelstrudel med gelato, vinslott och Italiens bästa öl. Vi var ett trevligt journalistgäng utan alltför hård konkurrens. Handbollsdamerna var öppna och lättillgängliga och framför allt spelade de svenska tjejerna bra och blev ”det

leende landslaget”.

Inledde svagt

I OS i Peking, nära sju år senare, såg jag ett annat svenskt damhandsbollslag. Samma lag som i?går kväll gjorde sin plikt och slog Österrike men inledde EM svagt, med bara oavgjort mot Vitryssland. Ändå var kritiken förhållandevis mild och jag  funderar på orsaken. Jag som skrivit mycket damfotboll vet att det räcker med en halvkass svensk match för att det ska börja röra på sig under vissa stenar.

Förstå mig rätt, jag om någon

före­språkar att även kvinnor ska kunna få frän kritik. Det intressanta med just fotbollen är att det fortfarande, år 2008, poppar upp jagsvaga män som inte vill kritisera just den matchen utan tycker att kvinnor inte ska spela fotboll.

De eviga, omoderna invändningarna om att det är så mycket sämre än herrarnas spel hörs. Och jag kommer med det eviga svaret: allsvenskan är oerhört mycket sämre än serie A och division sju herrar än allsvenskan. Man kan ändå njuta av olika sorters fotboll.

Inte samma i andra idrotter

Att samma sorts protester nästan aldrig hörs mot individuella kvinnliga idrottare är välkänt. Det intressanta är dock att de inte heller hörs mot damhandboll, damvollebyoll eller dambasket på samma sätt. Frågan blir då varför och jag tror att svaren är flera. Det första är att fotbollen har rötter som går långt ner i den traditionella manliga själen, på gott och ont. Länge var den en herrklubb, ungefär som pubarna. Och som vi vet fanns det konservativa sådana som vägrade ända in på 1990-talet att sätta in damtoalett; kvinnorna skulle ju förstöra den manliga gemenskapen. 

Sen är det förstås också så att vi är mer vana att se på fotboll än handboll. Vi blir nästan dagligen matade med internationell toppfotboll och vänjer oss vid att det är så spelet ska se ut. Eftersom det blir mer mål och händer mer i handboll kan det också vara roligare att titta på även när spelet brister. I en fotbollsmatch blir det segare när tempot är långsammare och svagheter märks tydligare. 

Till sist handlar mycket också om våra djupt rotade fördomar om vad som är manligt och kvinnligt. Tack och lov är dock våra bilder av könen under ständig förändring. Men forfarande, till exempel bland mina vänner i Italien, finns det folk som säger:

”Min dotter ska inte spela fotboll. Det är så okvinnligt och hon kanske blir lesbisk. Mycket hellre handboll då”.

Själv ser jag gärna på alla vinnande landslag, damer som herrar. Men ska de le ska det vara för att de vunnit. Annars kan det kvitta.