Wegerup: God natt, Milan – festen är slut för den här gången
MILANO. Zlatan tappade bollen.
Gattuso tappade huvudet.
Milan tappade matchen – och med största sannolikhet chansen att gå vidare i Champions League.
Inga faller så tungt som jättar.
Ni hörde dunsen hela vägen från San Siro till Sverige.
Vi som var på plats här i ett ösregnets Milano, vi hörde efteråt mest den närmast sjungande tystnaden, kände det vakuum som uppstått efter Tottenhams seger, såg tomheten i Milan-spelarnas blickar.
Eller, för att säga det på renaste svenska, som Zlatan gjorde när jag mötte honom i natt:
”Jag vete fan alltså ...”.
Ungefär så kan man sammanfatta alltihop. Klubben som stoltserar med att ha flest titlar i världen, det Milan som har Champions Leauge inskrivet i sin dna-kod, hade förlorat mot Tottenham.
Jättedödarna hade gjort det igen och det på ett övertygande, imponerande sätt.
Sant är att matchen hade två ansikten, lika olika som en tudelad karnevals-ansiktsmask från Venedig. I andra halvlek gjorde Milan allt det man borde gjort redan i första halvlek – utom en sak.
I stället blev målet Tottenhams.
Det kom efter att en viss Zlatan Ibrahimovic förlorat bollen i sämsta tänkbara läge, då hela laget låg uppe och pressade. Kontring och så – god natt.
Ett väldigt tunt halmstrå
Buona notte och adjö till Champions League-spel för denna gång för Milan.
För det ska mycket, mycket till för att de rödsvarta ska vinna borta mot Tottenham. Det är sant som Zlatan sa i natt, ännu med vått hår under Milan-toppluvan, besviken men samlad:
”Allt kan hända, vi ska göra allt för att spela bättre redan från minut ett”.
Men inte heller han kunde dölja att han tror att Milan nu mest klamrar sig fast vid det halmstrå som heter hopp, även om klyschan om att ”allt kan hända” är ovanligt sann i just fotbollen.
Det syntes ändå på alla i det rödsvarta lägret i natt att man vet precis hur tunt det hopp-halmstrået är. Presschef Giuseppe Sapienza var blek under solbrännan. Presskontorets unge medarbetare Andrea rättade till Milan-slipsen och sa att ”vi vinner med 2–0 i London”, men utan övertygelse. Samma övertygelse saknade också en hålgöd och pressad Allegri.
Robinho, Nesta, Pato och de flesta andra spelarna, de gick bara rakt ut genom intervju-zonen, orkade inte ens prata.
Zlatan var en av få som tog sig tid och kraft att stanna och snacka. Det var också han som pratade om framtiden, om ett Milan som inte är hundra procent än utan ett projekt som måste få ta några år. I år blir ligaseger det stora målet för Milan, det mer realistiska. I Europa-spelet syns däremot bristerna tydligare.
Det finns inga ursäkter, Milan
Sant är förstås också att Milan lider av sina saknade spelare – men minns då samtidigt att Tottenham saknade Bale, jättedödaren framför alla andra.
Kanske speglade till sist Gennaro Gattusos blackout bäst av allt känslan i Milan. Lagkaptenen, i och för sig alltid med känslorna utanpå kroppen, klarade inte av att hantera frustrationen.
I natt, efter påhoppet på Joe Jordan, bad han alla om ursäkt, erkände: ”Jag tappade huvudet, jag har inga ursäkter”.
Nej, i natt fanns inte mycket ursäkter för Milans bleka insats och allt man tappat.
Bara tomheten när det fullsatta San Siro tömts på folk och rödsvarta flaggtrasor i vattenpölarna som vittnade om festen som kom av sig.