Rätt linje – men ingen vill se en känslolös allsvenska
Gester, tjafs, massprotester, spelare som jagar domaren.
En del av spelet?
Kanske.
Men också en fara för spelet.
Därför är domarnas nya linje mer rätt än fel.
Jo, jag vet, fotboll, liksom idrott i allmänhet, väcker starka känslor och ska så göra. Spelare, ledare, publik, alla rycks med. Jag har själv spelat (inga jämförelser i övrigt med elitspelarna) och vet precis hur lätt det är att fara ut mot domaren, hur svårt det är kan vara att behärska sig när mycket står på spel och man dessutom ofta är trött.
Ingen vill se en känslolös allsvenska med stela spelare och stumma ledare. Jag tror inte heller att domarna kommer att döma för att någon spontant slår ut med armarna en gång eller mot en ledare som råkar ruska på huvudet men sen backar in i båset igen.
Måste varna för idiotgester
Däremot är det rätt att man kommer att varna de som fortsätter att gestikulera, spelare som springer efter domaren eller ledare som går ut till linjen, skriker och pekar med fingret mot huvudet i idiot-gesten.
Det är rätt därför att vi tyvärr sett att det finns de som inte kan ta spelet för var det är, de som inte kan älska utan att hata. Den utvecklingen går åt fel håll och därför är sådana här åtgärder nödvändiga.
När spelarna och ledarna hetsar upp sig mot domarna eggar de också de av sina fans som inte klarar att agera som tänkande människor.
Spelarna och ledarna lugnar ofta ner sig efter match. Men den typ av supportrar som av olika skäl tror att de stödjer sitt lag genom att avsky och bråka med motståndarna, slå sönder saker, hata och hota, de lugnar sig inte.
De är i minoritet, absolut, de flesta fans är bra och sköna och bär upp vår fotboll. Men en enda domare som hotas är en för mycket och här måste alla tänkande ledare och spelare känna sitt ansvar. Det är ungefär som när fotbollspappor (jo, det är tyvärr nästan alltid pappor) står och skriker ”fitta” och liknande gulligheter vid planen. Det handlar om vilka signaler man som förebild sänder ut.
Domarbas Bosse Karlsson sammanfattade alltihop rätt bra på den allsvenska upptaktsträffen i går, när han konstaterade att med så mycket pengar som det finns i herrfotbollen på toppnivå i dag kan ett felaktigt domslut bli så ödesdigert att det väcker enorma känslor.
Det är ingen lek längre och därför kan inte heller de ledare och spelare som jobbar som proffs med fotboll förvänta sig att få bete sig oproffsigt utan konsekvenser.
I övrigt är det bara att konstatera att Magnus Haglund och hans Elfsborg bär ett mastodontiskt favorittryck på sina axlar. Om de kommer att digna under det eller lyfta med det är frågan. Jag frågade min gamle bekant Haglund om just detta och svaret kom rappt:
”Favoriter har vi ju varit i flera år nu, vi är vana att leva med det”.
Nanne bjöd på sig själv
Bland tränarna uppe på podiet kändes annars AIK:s nye Stahre som den mest avslappnade av de yngre förmågorna, men det var mest de rutinerade rävarna, som guld-Nanne, som verkligen vågade bjuda på sig själva.
Intressant är också skepsisen hos vissa mot Djurgårdens nye tränare Jeglertz, enbart för att han tränat damlag förut. Det känns väl sådär fräscht, år 2009. Liksom att så många inte vill se en kvinna som tränare för ett herrlag.
Å andra sidan blir det lätt så, i massivt manliga församlingar. Johanna Garå på SvD och jag räknade under fikastunden antalet kvinnliga deltagare och hittade nio (vi kan ha missat någon) bland de cirka 250 på plats i Berns vackra salonger.
Fotbollen är min älskade, men hon är en konservativ jävel. Därför tas alla sorters förändring emot med skepsis, vare sig det gäller kvinnliga tränare eller nya förhållningslinjer för domarna.
Men, som evolutionen visat, bara den som kan anpassa sig till förändring överlever.