”Inte en sekund för tidigt”
Halleluja, hurra, grattis och ett stort, fett ”äntligen”!
De nya, tuffa kraven är inte bara bra.
De är livsnödvändiga.
År 1984. Året då Sverige vann EM-guld. Vi var i en unik position. Trots att fotbollförbundet länge var motsträvigt mot att kvinnor spelade boll var Sverige ändå ett land som låg långt framme när det gällde jämställdhet. Det märktes också på planerna.
Det försprånget har vi i dag förlorat. Jag skriver inte ”kastat bort”, även om jag har lust. Jag nöjer mig med att säga att vi inte förvaltat vår unika position tillräckligt väl.
Visst, det var väntat att andra länder skulle närma sig och konkurrensen hårdna i takt med att damfotbollen växte sig starkare och bredare. Det var till och med önskvärt för sportens utveckling; att 26 miljoner kvinnor i dag spelar fotboll är fantastiskt och något som bara gick att drömma om när Öxabäcks damer drog på sig benskydden för blott 40 år sen.
Sverige rankat fyra
Så nog var det givet att kampen om toppen skulle hårdna. På Fifas världsranking från december 2008 är Sverige dessutom fyra med bara USA, Tyskland och Brasilien före. Svenskorna spelade även hem Algarve Cup nu i mars. Inget ändrar dock på det faktum att vi inte tagit hem medaljer av någon valör sen VM 2003. OS 2004 och 2008, EM 2005, VM 2007 – alla var de besvikelser.
När SOK framförde kritik om att de svenska landslagsdamerna var för dåligt fysiskt tränade jämfört med tidigare – och jämfört med andra länders spelare – blev det ramaskri. I dag har man nu istället, äntligen, tagit till sig av kritiken och även vågat vara självkritiska.
Det går inte längre att blunda för att Sverige tappar i konkurrenskraft internationellt, mer än man skulle behöva. På flicksidan är det ännu sämre och målet med att nå U20-VM misslyckades. Det är illavarslande för framtiden och därför är de satsningar som nu kommer så glädjande och nödvändiga.
Inte samma självspelande piano
På damsidan gäller inte på samma vis som på herrsidan att vi är ett litet land och har svårt att konkurrera med de stora fotbollsnationerna. Damallsvenskan kallas ofta ”världens bästa liga” på damsidan och vi är en av världens främsta nationer då det gäller jämställdhet. Vi har ett stort och brett underlag av flickor och tonårstjejer som spelar fotboll.
Att vi inte bättre kunnat utnyttja allt ovanstående, samt det stora försprånget, beror på flera faktorer. Det är svårare att hitta kvalificerade ledare på damsidan och det är knepigare att få in pengar; damfotbollen är inte alls samma självspelande piano som herrfotbollen. Ändå vet alla som kan sin idrott hur mycket man åstadkomma med små resurser om de används rätt. Efter sjutton år i damfotbollen vågar jag påstå att den kravlöshet som varit alltför utbredd och som ofta, felaktigt, förväxlas med snällhet varit och är ett av de största problemen.
Helt rätt att ställa krav
Därför är det helt rätt att man nu på landslagsnivå redan i tonåren börjar ställa högre krav på teknik, fysik och personlighet hos spelarna. Några kommer att slås ut, visst. Men sådan är sport på elitnivå, så måste den vara om vi ska kunna konkurrera. För den som vill leka finns gott om andra lag.
Det är också självklart att den som spelar i a-landslaget måste klara att nio gånger av tio, även under hård press, få passningarna till rätt adress. Under OS i Peking kunde jag tyvärr på plats se att det tyvärr fortfarande inte är så. Jag blir dessutom alltid lika ledsen när jag ser folk som kan skratta efter en förlust. Därför är alla punkter i den nya kravplanen så viktiga: tekniken, fysiken - och karaktären. Snälla flickor får inte kyssa vackra pokaler.
Den här satsningen är precis vad svensk damfotboll behöver – och den kommer inte en sekund för tidigt.