Skrockfullhet inte en svaghet
Häxdoktorer och förbannelser.
Sånt trams håller inte vi upplysta västerlänningar på med.
Kanske inte.
Men vi är ofta mer vidskepliga än vi vill erkänna.
Häromdagen kunde man läsa här i Sportbladet om hur reporter Tanentsapf träffat Roger Palmgren och Johan Eriksson vid deras fotbollsakademi i Durban. Mycket intressant läsning. Inte minst biten om hur spelarna helst vill gå till gamle hederlige häxdoktorn och hur man fruktar förbannelser från motståndarna.
Underhållande värre – men kanske egentligen inte något att skratta åt. Dels är det inte så länge sen vi själva fick hem upplysta av elektriskt ljus och sinnen upplysta av just upplysningstiden. Trollen flydde då med mörkret, vi slutade frukta skrymt och slå stål över dörren. Djupt i våra hjärtan finns ändå hos många vidskepelsens rötter kvar.
Det är bara att se hur många idrottare och ledare, även här i Sverige, som har små ritualer för sig innan de ska ut på planen eller banan. Strumpor ska bäras ut och in, maskot medfölja, toabesök och påklädning ske i en viss ordning, gräset vidröras, stolparna kännas på, viss musik lyssnas på. Ritualerna är många och högst varierande. De flesta har vi väl också någon gång undvikit A-brunnar, stegar eller svarta katter. Inte för att vi tror på skrock, men för säkerhets skull...
”Svennis” son bland ledarna
En rolig detalj i sammanhanget är att Johan Eriksson, en av de svenska ledarna i Durban, är son till den store ledaren Sven-Göran Eriksson. Svennis som öppet erkänt att han är vidskeplig. Då Svennis var tränare i Lazio sjöng han en gång ”Mors lilla Olle” i Lazio Radio före en match. Lazio vann. Alltså var Svennis sen tvungen att varje helg komma tillbaka till studion och sjunga. För säkerhets skull ... Jag var närvande en gång och det var stor underhållning där Svennis bjöd friskt på sig själv.
Gick till spåkvinna
Den italienska journalisten Andrea Pesciarelli har också berättat för mig om hur han och Svennis våren 1999 uppsökte en spåkvinna i Rom för att få reda på om Lazio skulle vinna ligaguldet. Spåkvinnan, som kom från Armenien, fanns passande nog på ”Vicolo dell’Oro”, guldets gränd.
Hon tog Svennis hand och såg ”ett hinder” som han måste övervinna, en stor svårighet. Det hindret hette Gabriel Batistuta som i nästa omgång skulle göra mål på Lazio i ett mycket viktigt möte som slutade 1–1. Svennis vann inte guldet förrän året därpå.
Pesciarelli svär på att historien är sann och jag tycker inte att den på något sätt sänker Svennis – tvärtom. Självklart är det helt grundläggande i ett modernt samhälle, såväl inom sporten som utanför, att ifrågasätta skrock och att arbeta vetenskapligt och efter beprövade fakta.
Att vara människa är dock också att ha en fri tanke, en rik fantasi.
Jag blir alltid rädd för dem som aldrig förmår tänka utanför ramarna, som kategoriskt avslår allt som inte kan mätas och vägas.
Själv är jag ytterst skeptisk till horoskop, spådamer och häxdoktorer. Men att vissa söker svar på olika ställen och trygghet i det ogripbara gör dem ändå inte mindre, varken som människor, spelare eller tränare.
Bara mer mänskliga.