Trots skandaler och kaos – Italien är inte besegrat
Jennifer Wegerup: Di Natale visade hur viktig han är
GDANSK. Han väntade med att ta ut semester.
Väntade, längtade och hoppades på en EM-plats.
Det gjorde Antonio Di Natale rätt i.
Så rätt.
”Jasså, du läste det där om semestern? Man kan ju inte boka något när man har chansen att åka på EM!”.
Antonio Di Natale i går kväll, efter matchen mot Spanien där han än en gång visade vilken målgörare han är, vilken sjujävla målgörare, och därför så oerhört viktig för vilket lag han än må spela för, Udinese likväl som Gli Azzurri.
Det var i våras jag läste en intervju med den snart 35-årige skyttekungen, om hur han tränade efter det avgörande samtalet från Prandelli och tänkte att han har ju rätt.
Vem kan boka en resa till Mallis när ett EM ligger i potten?
”Toto” väntade och belöningen kom.
Då hade Italien redan gjort en stark första halvlek mot de regerande världs- och Europa-mästarna Spanien.
Detta Italien, så pressat av skandaler och skador, skakat av jordbävningar, med en lagkapten indragen i sitt eget lilla privata spel-intermezzo, med polisrazzia mot landslagsbasen, med en hemskickad spelare – och med hela landet hårt pressat av en sargad ekonomi.
Men, som jag skrev för en dryg vecka sedan: Italien är nere på knä, men inte besegrat.
Italien är Italien
Det visade man i denna EM-premiär, under en hög ljus sommarkvällshimmel på Gdansk Arena. De spanska fansen dominerade på läktarna, rödgula fält mot en liten azurblå äng. Hos spelbolagen, experterna, soffsittarna var Spanien favorit.
Men Italien är Italien när det kommer till mästerskap.
Nu gör en inledning inte en hel turnering, det ska man minnas.
Det kan ta stopp redan mot Kroatien.
Men att med Barzagli borta och Criscito hemsänd gå ut med en trebackslinje, med De Rossi som mittback, och lyckas få oavgjort mot Spanien, det lovar mer.
”Tack, jag är glad över resultatet och spelar där tränaren säger. Men jag är inte mittback! Fast det kändes bra”.
Daniele De Rossi när jag träffade honom efter matchen.
Det ska sägas att de spanska spelarna inte levde upp till sin fulla potential. De Rossi är ingen mittback, det är sant och skriv det hundra gånger på svarta tavlan innan ni går hem!
Men i tuffa tider prövas de tuffa.
De Rossi gjorde det han skulle, Bonucci bevisade att han klarade att flytta fokus från sitt privata lilla inferno och Italien visade att man vågade och ville och inte alls bara tänkte försvara sig.
Därför, för spelet, lika mycket som för själva resultatet, var det så lyckliga, lättade miner i det azurblå lägret i natt.
President Giorgo Napolitano kom ner i omklädningsrummet, berömde laget, kramade Buffon – och fick dennes matchtröja.
Kanske var det ”Gigis” blick när vi träffades lite senare som starkast sade mig hur viktig den här matchen var för honom, för Italien.
Resultatet inte orättvist
De spanska spelarna och ledarna var upprörda över planen, mer missnöjda än nöjda.
Och visst, man var det bästa laget.
Men, likväl, på det stora hela var det inget orättvist resultat, inte en match där Italien knep ihop och höll igen och tjurade sig till oavgjort.
Båda lagen hade sina chanser, satte varsin, brände några andra.
Iniesta påminde alla precis om hur svår han är att ta bollen ifrån, Torres kom rätt i lägena men satte dem inte, Buffon visade vilken stor målvakt han ännu är och lille envise Di Natale – han visade både vilken målgörare han är – och vilken gudabenådad, pånyttfödd spelare Andrea Pirlo är.
”Jag såg honom komma och slog bollen”, sade Pirlo till mig efteråt.
Inte svårare än så. Så svårt, men så smeksamt lätt när det är Pirlos blick, Pirlos fot.
Och Di Natale var där – precis där han skulle vara.
I natt flög Italien tillbaka till Krakow och stämningen ombord var så svävande lättad att den kunde lyft planet utan bränsle.
Mycket kan ännu bli bättre.
Men det kunde inte ha börjat mycket bättre.