Man måste kunna begära mer, AIK
Tre förlorade poäng.
Två förlorade spelare till derbyt.
Noll skott på mål.
Men värst ändå, noll och intet stämde i spelet för AIK.
Jag vet inte om jag kan hålla med kollegan Robert Laul om att Pelle Olsson är allsvenskans bäste tränare. Men, som jag skrev redan i går, jag har i flera år skrivit att han en av de bästa. Med små medel men stor koll har han lyckats hålla sitt Gefle kvar i allsvenskan. Att komma till Strömvallen i Gävle är, även en strålande försommarkväll som i går, en pärs också för de tuffaste tuffa, de största av de stora. I vår har Gefle dessutom visat sig vara en knivig motståndare för Stockhomslagen även på bortaplan, med vinst mot
Hammarby och oavgjort mot Djurgården.
På Strömvallen i går kväll blev rollerna än en gång omvända, där blev mäktiga AIK från huvudstaden osäkert och sökande när lantisarna från Gefle än en gång fick sina motståndare dit man ville.
”Vi visste precis hur de skulle spela men lyckades inte genomföra vår taktik. Det känns bittert”, konstaterade Daniel Örlund efteråt.
Att han, i ännu en match, gjorde bra ifrån sig i målet gav inga poäng. Däremot räddade Örlund, ribban och stundtals blott försynen AIK från att få åka hem med fler tunga baklängesmål i bagaget. För inte ens de mest gulsvarta glasögon kan ha sett något annat än att det var Gefles match, rakt igenom. Per Olssons mannar spelade smart och de ville och de vågade där AIK:s spelare tvekade och trevade och inte tog löpningar fullt ut, inte hade precisionen i passen och verkade mer rädda för att förlora än sugna på att vinna. Mikael Stahres byten hjälpte föga eller intet.
Berggren förnekar sig inte
Handlingsförlamningen hos gästerna stod i skarp kontrast till Amadou Jawos lekfullhet, Jonatan Bergs klokhet och Hasse Berggrens påpasslighet.
Veteranen Berggren förnekar sig inte.
I juni 2003, för snart sex år sen, var jag på plats i Borås och såg samme Berggren, för Elfsborg, sänka just AIK med två mål som gav 2–0. Det ena kom från mittcirkeln och utsågs senare till Årets mål 2003. I går visade Berggren att gammal är äldst när han på bästa sätt förvaltade läget som gav 1–0 och segern.
En seger som gör att Gefle nu ligger fyra, före AIK som också de har 19 poäng. För de svartgula var det en missad chans att få säkrare mark under fotbollsskorna i den allsvenska toppen. Nu har man i stället ett helt koppel lag flåsande precis bakom sig. Och på torsdag väntar derbyt mot ett ännu mer pressat och jagat Hammarby.
Ett derby där AIK nu måste klara sig utan Gabriel Özkan som skadade sig på nytt och utan Jos Hooiveld. Den sistnämnde hade likt de flesta i AIK ingen bra dag på jobbet och krönte sitt dystra dagsverke med att dra på sig varningen som gör att han är avstängd mot Hammarby.
Måste prestera mer
Förra våren, då Gefle förlorade hemma mot AIK och jobbade i uppförsbacke, såg bara 4 616 personer matchen. I går var 6 973 på plats och såg Gefle dominera och triumfera. Allt medan AIK:s trupp reste hem med tunga huvuden. För även om det må vara sant att Gefle gjorde AIK dåligt så räcker det inte som förklaring.
Med de ambitioner och intentioner Solnas stolthet har måste man kunna begära och prestera mer. I går saknades all skärpa. Nu har AIK tills i övermorgon på sig att återfinna den.