Hoppet Lever, Zlatan
Jennifer Wegerup: PSG spelade periodvis som det storlag man har potential att vara
Det hade varit en sådan match, en sådan kväll.
Och ändå verkade det sluta som vanligt, med seger för Barcelona.
Då, när allt hopp tycktes ute, CL-drömmen brusten, då kom Zlatan och nickade ner bollen.
Matuidi tryckte in den, Parc des Princes skrek i kollektiv förlösning och PSG åker till Barcelona med drömmen ännu vid liv.
Vi stod redan nere i intervjuzonen i kulverterna under Parc de Princes, ett måste för en journalist som vill intervjua spelare efter matcherna.
Djungelns lag råder vid stålstaketen där Zlatan, Messi och de andra stjärnorna kommer förbi efter matcherna, alla slåss för en plats för mikrofoner och tv-kameror. Därför hade vi lämnat pressläktaren före slutsignal och nu stod vi med våra telefoner och datorer, följde matchens sista skälvande minuter.
Allt tycktes slut och slocknat, det skymde i blickarna hos de franska reportarna. Då hördes vrålet ovanför oss, marken skakade, alla började ropa till varandra:
”2–2!.”
”2–2?”.
”Ja, 2–2! ”.
Spelade med både hjärna och hjärta
I ett slag levde kvartsfinalen åter, liksom PSG:s hopp och dröm, den där storslagna drömmen som i går kväll blev lite mer verklighet och lite mindre snack.
Mot Barcelona – Barcelona ! – spelade Paris Saint-Germain periodvis precis som det storlag man har potential att vara.
”Vi höjer oss mot svårare motstånd, alla blir bättre”.
Så sa Zlatan till mig efter mötet med Valencia i första åttondelen och den som såg matchen i går kunde bara nicka instämmande.
Den första halvtimmen var PSG inte bara en massa stora namn – Ibrahimovic, Lavezzi, Pastore, Beckham, Thiago Silva, Lucas – köpta med en bunt stora pengar.
Man spelade med både hjärna och hjärta, förnuft och känsla. Men hade inte stolpen och de små marginalerna på sin sida och mot ett lag som Barcelona måste man sätta sina chanser. Det gjorde PSG inte och när man började mattas kom Messis mål. Och det kändes lite som att man fått en naturlag bekräftad, en formel till ett grundämne uppläst: fotboll är ett spel där Barcelona vinner.
Men denna kväll var en sådan då PSG ville bryta alla regler, ”visa världen”, som Zlatan sa.
Spelar avgörande roll igen
Visa världen att ”här är Paris”, visa att projekt PSG må ha fötts som en dröm men kommit för att stanna i toppfotbollens stenhårda verklighet.
Denna kväll förkroppsligade Parc des Princes klubbens slogan ”Här är Paris” och hela den fullsatta arenan förlöstes i gnistrande orgastisk yra när Zlatan satte 1–1.
Han gjorde ingen perfekt match, inte alls. Men han gjorde mål och assist, ännu en gång i slutändan, den som spelar den avgörande rollen.
David Beckham, han spelade sin roll för laget, som den lätt grånande kung han är. Och Thiago Silva han var så bra att vi stundtals såg på varandra och bara log på pressläktaren.
Historisk kväll
Log gjorde också Zlatan när han efter en timme kom ut i intervjuzonen och lät oss veta att allt kändes ”kanon”.
Och mycket mer behöver ju inte sägas.
Även om sportchef Leonardo tog till större ord och pratade om en historisk kväll och hur årtionden av arbete äntligen burit frukt.
Till sist började vakterna montera ner intervjuzonen, alla hade gått, på håll hördes fansen sångs i Paris-natten.
”Au revoir”, sa Carlo Ancelotti på sitt vanliga sträva sätt när han gick, men ögonen, de log.
Han orkade inte prata mer om domsluten, om returmötet, analysera bakåt och blicka framåt.
Ancelotti vet väl, liksom vi alla, att Barcelona fick göra två mål på bortaplan och att det blir mycket, mycket tufft på Camp Nou.
Men i natt, för en liten stund, ville han och PSG-folket bara vara och finnas till här och nu och njuta av det man åstadkommit hittills.