Linköping har fel attityd för guld
Garpenlöv: Dags att vakna, LHC – utan en tydlig kravbild på spelarna blir ni inte bäst
Skellefteå hade inga problem att städa av ett Linköping som inte hängde med i mästarnas höga fart
Linköping såg kraftlösa och trötta ut och orkade inte med att spela sitt eget offensiva spel.
Den här utskåpningen borde vara en väckarklocka för LHC att höja nivån och kraven på sin sportsliga verksamhet.
Som väntat höll Skellefteå för favorittrycket och avfärdade Linköping enkelt. Det förväntade topplaget Linköping har haft en minst sagt turbulent säsong där man underpresterade enormt och hamnade till sist på en niondeplats i grundserien.
Linköping, som efter play-in, slog ut tvåan i grundserien Frölunda i en sjunde och avgörande match kommer säkert, när allt lugnat ner sig och den största besvikelsen har lagt sig, vara nöjda med hur säsongen avslutades.
Roger Melin lyckades med hjälp av backlegenden Niklas Hävelid och massor av nyförvärv få ordning på spelet och lotsa Linköping till ännu en semifinal och nu hyllas Roger av alla för vilken bra tränare han är.
Men för mig är det just dessa orsaker som gör att Linköping står och stampar och inte kommer att vinna något SM-guld.
Det finns en lagom-attityd i Linköping med en prägel av att vara nöjd.
Man gör många saker bra men är inte bäst.
Kravet från föreningen – sportchefen Johan Hemlin – tränaren Roger Melin ner till spelarna är inte tydlig nog.
Linköping har helt enkelt inte bestämt sig för att bli bäst.
Saknar den rätta inställningen
Linköping har alla förutsättningar sportsligt men jag saknar den rätta inställningen hos alla inblandade att bestämma sig och ta kontrollen för att göra resan.
För att vinna och vinna över tid för att i slutändan stå med en guldmedalj runt halsen krävs det att föreningen sätter nivån och höjer kraven stakar ut en färdväg och följer den.
Det är inte tränaren eller spelarna som äger den frågan utan det är föreningen.
Sedan är det sportchefens jobb att övervaka så att den dagliga verksamheten överensstämmer med föreningens krav.
Det betyder att sportchefen många gånger kommer vara jobbig för tränarna när han ifrågasätter nivån på träningar eller hur laget uppträder på match eller varför inte tränarna får utveckling på spelare.
Sportchefens övervakade och ifrågasättande är ett måste, för det är väldigt lätt för tränarna att det blir slentrian i den dagliga verksamheten, kvalitén sjunker som i sin tur gör att utvecklingen stannar av.
Jag tror inte att Linköpings sportchef Johan Hemlin vare sig har auktoritet eller mandat att ifrågasätta tränare Roger Melin och hans tränarskap.
Han är en sportchef med bakbundna armar.
Det gör att Linköping som klubb inte kontrollerar hur man tränar eller spelar.
Kravbilden på spelarna saknas
Den hyllade tränaren Roger Melin har en ledarstil som jag tror många spelare älskar och det hör man ofta från spelare som spelar under Roger.
Han är lugn, avslappnad, analytisk, och ger spelarna stort förtroende. Det är lite upp till spelarna att prestera.
Jag älskar hans framtoning, hans hockeykunskaper och lugn men det som saknas är kravbilden på spelarna och energin i det dagliga arbetet att försöka utveckla spelarna och att hela tiden skruva lite, förfina och pusha spelarna att ta nästa steg att helt enkelt och ha de bäst tränade spelarna i SHL.
Det har inte Linköping och det var vad vi såg i semifinalen mot Skellefteå. Det var klasskillnad mellan lagen i arbetskapacitet, fart och noggrannhet.
Linköping har helt enkelt inte träningskulturen och förståelsen för hur bra tränad man måste vara för att orka hela vägen i ett slutspel.
Linköping har alla förutsättningar sportsligt att ta nästa steg och peta ner Skellefteå från tronen och ta över och bli Sveriges bästa förening.
Det handlar bara om att bestämma sig.
Nu kör vi.
Vi ska bli bäst.
Men så länge det är tränaren eller spelarna i Linköping som bestämmer kommer man inte kunna ta nästa steg och få kontinuitet i sin verksamhet för att nå målet som alla föreningar drömmer om – vinna SM-guld.
Till sist vill jag gratulera Skellefteå till ännu en final.