Basebollens stereoida era är över – då försvinner publiken
Lasse Anrells krönika och lista
Jag hade knappt skrivit förra söndagens krönika om att fan ska vara klubbdirektör så började Cirkus Hammarby.
Herregud, frågan är om det inte ÄR fan som är klubbdirektör.
Dags tillsätta en haverikommission.
Dags för Lagrell och Thallinger och den ståndaktige Förbundsjusristen att ta tag i problemen med hur svensk klubbfotboll sköter sig.
Nån jävla ordning måste det vara även i en klubb.
Ägnar mig i stället åt en annan sjuk sport – som hamnat på fötterna igen.
Amerikansk baseboll.
Efter år av skandaler med dopning så beslöt sig sporten och regeringen för att ta itu med problemen och man lyckades.
Sporten är nästan ren nu.
Samtidigt sitter man nu med ett nytt problem; folk gillar inte riktigt de nya friska, magra odopade idrottarna. En del vill till och med ha tillbaka de steroida belgian blue-monstrena.
Som en 0–0-match i fotboll
Jag ska inte trötta er med statistik men det som skakar om basebollvärlden i USA är att plötsligt så har antalet ”no hitter” eller ”perfect game” ökat dramatiskt.
Med det menas i princip att kastaren – pitchern – klarar av att kasta en hel match utan att slagmannen lyckas träffa en enda vettig träff.
Normalt brukar det ske ytterst sällan.
Nån gång per år.
Nu sker det hela tiden.
Och spekulationerna handlar alltså om att det beror på att slagmännen inte kan dopa sig längre och inte har den fysiska styrkan som krävs för att träffa hårt, rent och ofta.
Homerun-rekorden flög all världens kos.
En startpithcher brukar kasta några innings. Nu kan han alltså stå där och kasta en hel match – utan att en enda motståndare når första basen.
Det blir lite som en 0–0-match i fotboll. Inget händer, typ.
Fysiskt kan man säkert se att slagmännen blivit lite tunnare. På samma sätt som man kan se att basketspelare 2010 är enormt mycket mera muskulösa än för 40 år sen.
Baseball har gått från en steroid era till en shutout era, skrev en amerikansk kolumnist.
Från 1967 till 1977 – innan dopningen slog igenom – inträffade 43 no hitters – sju per år.
1994 till 2004 – när nästan alla var fullpumpade med steroider – inträffade 20 no hitters – två per år.
Nu händer det hela tiden.
Problemet är dock ett annat:
Rekorden stryks inte
Nordamerikaner älskar statistik. Slagna rekord. Nu slås inga positiva rekord. För mycket 0–0. Publiken är inte riktigt förtjust och stannar hemma.
Tv-publiken sitter frågande.
Friidrotten hade ju liknande problem. Efter öststaternas och USA:s rekordslakter på 80-talet var det liksom inget roligt under några år. Jo, för oss svenskar kanske, som äntligen kunde vara med i världstoppen igen, men resten… nä.
Basebollen måste nu hitta en ny identitet.
Det jobbar de med.
En amerikansk tidning frågade sina läsare vad de trodde att det berodde på att antalet no hitter ökat så dramatiskt.
26 procent svarade att det berodde på att kastarna blivit bättre.
14 procent svarade att det inte berodde på något särskilt.
60 procent svarade att de trodde det berodde på att slagmännen inte längre hade fördelen av att använda steroider.
Vad gäller friidrotten har många krävt att alla de gamla dopningsrekorden ska strykas.
Så har inte skett.
Man kan ju kanske inte döma retroaktivt och utan bevis.
Vad gäller basebollen är rekordmännen legendarer och Hall of Famer.
Man stryker inte rekorden, man väljer i?stället att tala om Sterioderan och Utan-Steroid-Eran.
Kanske bäst så.
Bilderna på hur Khadaffi och Berlusconi skakar hand var verkligen bisarra.
Har Zlatan tvättat sig ordentligt...?
De både ledarna krävde en massa flickor som var högst 170 långa.
Herregud, det låter som om det finns fler likheter mellan Milan och Barcelona än Zlatan känt till...
Huvudorsaken till att NHL-premiären i Sverige inte är utsåld är väl att tidigare matcher varit urtrista.
– Fotboll är som prostitution, vem sa det i veckan? Hallenius? Cabrera? Cetinkaya?
Nej, en lokal filosof vid namn Patrick Osiako i Mjällby.
Kul att New York snott det gamla succékonceptet från Linköping och namngett bussar efter hockeyspelare.
Kan någon enda vettig människa förklara för mig varför Genoa – som köpt spelar för en halv miljard på senare tid – behöver Hasan Cetinkaya för att förhandla?
Hela fotbollens ekonomi är pervers och korrumperande. Som när Svenska fotbollförbundet betalar 70 miljoner till Rune Hauge som säljer tv- rättigheter, när Raiola får 44 miljoner av Barcelona eller Cabrera två miljoner – vitt – för att sälja Hallenius.
För några dagars arbete.
Sjukt, sa Bull.