Karriären blev aldrig vad den kunde blivit
Jennifer Wegerup: För Chippen kan det nog bli en nytändning
Chippen hem till Mjällby.
Blir det så är det bara att konstatera två saker:
Allsvenskan drar en vinstlott.
Chippens karriär blev aldrig vad den kunde blivit.
Mjällby tronar i toppen av Superettan och även om inget är klart än talar alla redan om allsvenskan. Tydligen talas det också om en viss Christian Wilhelmsson och sagde spelare sägs alltså vara sugen på en flytt hem.
Vad ska man då säga och tycka om en sådan affär, om den blir av? Jag väljer att börja med det positiva och det är förstås att allsvenskan (om Mjällby går upp) får en ny profil med erfarenheter från många av de stora ligorna och (hittills) 58 a-landskamper. Chippen har spelat i EM 2004, VM 2006 och EM 2008 (där han dock skadade sig redan i första matchen). Han är en spelare som tillför såväl fotbollskunnande som internationell rutin och stjärnglans. Gudarna ska veta att allsvenskan behöver allt detta. Serien ska jubla över alla profiler den kan få i nuläget.
Men vad som är bra för allsvenskan behöver nödvändigtvis inte vara det för Chippen, även om han nu själv uppges vilja flytta hem. Vad skulle en sådan flytt innebära för honom och, i förlängningen, för landslaget?
För honom själv kan det nog bli en nytändning, ett sätt att få harmoni och spelglädje igen. Jag vet inte mycket om livet i Saudi men nyligen läste jag en intervju med Chippens flickvän Oksana Andersson. Hon berättade, utan att beklaga sig, om svårigheterna att vara spelarfru i ett land där hon inte ens får lov att köra bil eller se matcherna. För Chippen är det förstås annorlunda och lägg därtill att pengar pratar sitt eget språk. Men om han bär på lite hemlängtan vore det inte underligt.
Medger att han aldrig lyfte
Att lämna Al-Hilal för Mjällby är ju inte direkt heller som att vända Barcelona eller Chelsea ryggen. En flytt hem innebär dock förstås att Chippen, både utåt och för sig själv, medger att hans karriär aldrig lyfte hela vägen. Jag var på plats i ett vårligt Coimbra i april 2004, då Wilhelmsson i vänskapsmatchen mot Portugal där knep EM-biljetten. Jag minns hans finter, hans glädje, känslan hos många av oss att fick han bara växa till sig lite så kunde vi ha en ny storspelare på gång.
Riktigt så blev det inte och man kan ju säga att Chippen aldrig blev bra nog. Men jag vill också hävda att han haft en hel del stolpe ut i sin karriär, oflyt som gett minskat självförtroende och tagit honom in i en ond spiral tidvis. Flytten till Nantes var början på eländet. Under våren 2007 lånades han ut till Roma och jag minns att jag träffade honom i Rom efter derbyt mot Lazio och verkligen kände hans glädje över att vara där. Samma kväll satt jag på Gazzetta dello Sports redaktion i Rom och såg Oksana delta i en nöjesshow på tv. Kollegorna där pratade lyriskt om det vackra, svenska paret, det kändes som att Chippen hittat hem och kunde få en nytändning. Men Nantes krånglade och Roma hade då inte pengarna och viljan att köpa loss honom. Sen kom frysboxen i Bolton och sen, i Deportivo La Coruna, samma läge som i Roma.
Sval på spelarmarknaden
Lägg därtill skadan under EM 2008 och i ett huj har motvinden blåst Chippen till denna höst, 2009, då han snart fyller 30 och inte är direkt stekhet på transfermarknaden längre. I det läget kan jag inte se att han gör fel som flyttar hem. Men blågult då? Tja, jag tror varken att det gör till eller från för hans chanser att få spela.
Och när det gäller landslagets bästa är det ändå så att så fort det är helt klart att vi missar VM, och det lär vi göra, måste nya spelare börja spelas in. Chippen kan säkert tillföra en del framöver också men han är inte ett av landslagets framtidsnamn. Då tror jag att svensk fotboll kan få mer nytta och glädje av honom i allsvenskan. Kanske, om kontraktet kan lösas och allt går enligt planerna, redan nu kommande vår.