Zlatan är nu en av Sveriges fyra största idrottare genom tiderna
GÄLLIVARE. Det här var veckan när det fanns anledning att börja fundera på hur stor Zlatan är.
Egentligen.
Jag skulle vilja påstå att han nu är lika stor som Ingemar Stenmark, Björn Borg och Ingemar Johansson.
Med ”stor” menar jag de där svenska idrottarna som är fast och för evigt inristade i den svenska folksjälen.
De där som gjort saker som alla har minnen kring.
De regniga dagarna framför tv:n vid Wimbledon.
De avbrutna skollektionerna när Stenmark åkte. Kvällstidningslöpsedlarna om hur det gick för Stenmark i första åket (jag gjorde flera såna när jag var färsk redigerare på Aftonbladet på 80-talet).
Nätterna när hela Sverige satt uppe och lyssnade på radio när Ingemar Johansson boxades mot Floyd om världsmästartiteln i boxning – en titel som på den tiden var oändligt mycket större och viktigare än den är nu.
Andra värderingar då
Det var en annan tid och andra värderingar då, jag vet. Varje åk eller match handlade på något sätt om att vi befäste och cementerade känslan av att vi trots allt var bäst
i världen. Inte bara på välfärd utan också på biltillverkning och sport.
Det var tider det, som Hyland brukade säga.
Jag tycker att Zlatan slagit sig in i den där trion nu. Han är folkkär som ingen annan numera, eftersom han befäster den där känslan av att vi fortfarande kan vara bäst i världen.
Jag tror dessutom att om man skulle göra en omröstning i fotbollsvärden om vem som varit världens bästa fotbollsspelare under hösten, så skulle Zlatan vinna.
Han vinner inte den internationella Guldbollen för i år, men jag skulle nog vilja påstå att Zlatan är den som är jämnast, starkast och mest betydande för sitt lag just nu.
Det finns många andra svenskar som skulle kunna konkurrera med Borg, Stenmark, Ingo och Zlatan.
Peter Forsberg, Gunder Hägg, Mats Sundin, Nicklas Lidström, Pelle Lindbergh, Gunnar Nordahl, Tomas Brolin, Carolina Klüft, Gunde Svan, Magdalena Forsberg och kanske några till.
Folkkära – och bäst i världen.
Men jag tycker inte de platsar på samma nivå som kvartetten Borg, Stenmark, Ingo och Zlatan. Kvartetten som sprängde folklighetsvallen.
Stora delar finns ingraverad
Dags alltså att presentera och slå fast ett svenskt paradigmskifte av närmast episk karaktär:
Zlatan Ibrahimovic är nu inte bara vår största fotbollsspelare genom tiderna.
Han är också en av våra fyra största idrottare genom tiderna. Stora delar av hans karriär finns ingraverad i den svenska folksjälen; klacken mot Italien, motlägget mot Ungern, derbyna i Milano, Barcelona–Real Madrid, nationalsången i Tyskland. Med mera, med mera.
Och så det där leendet som han alltid lyckas pricka in så att det både avväpnar ödmjukt och markerar ett slags upphöjdhet; en man höjd över all kritik. Nästan ett slags kunglighet. Och som jag skrev i måndags – visst såg paret Ibra/Seger lite ut som kungligheter på galan? Det var inte Lagrell/Hamrén folk svassade för – det var Ibra/Seger.
Jag har sett det förr: Stenmark som var som ett eget hov. Borg med Christer Gustafsson som hovleverantör och så hans respektive fruar. Those where the days, sa Hyland.
Fotbollsgalan var ju annars ett stort svarta hål – kvalitetsmässigt och tittarmässigt.
Bara 890?000 såg Zlatan ta emot sin femte guldboll efter två timmars sagg.
Förra året tittade 1?045?000. Det är ett tittartapp som ungefär motsvarar det allsvenska publiktappet. Flykten från de allsvenska läktarna blev också en flykt från tv-sofforna.
Men teorin är dock en smula primitiv; jag tror att Fotbollsgalan fick storstryk av SVT:s ”Ung & bortskämd” därför att den såpan inte bara var förvillande lik Fotbollsgalan utan också hade ett mycket festligare persongalleri.
Om vi bortser från Zlatan.
Enda skillnaden var väl kanske att tomtarna i SVT inte är lika rika som fotbollsspelarna. Men de har samma stab av morsor, farsor och andra curlare som skyddar dem.
Och de är ganska uttråkade?... gäsp, gäsp. Med en curlingfarfar Lagrell som duttar omkring med dem och en Jihde som agerar flaxande dagisfröken.
Bisarra Wernbloom
Söker man verkligen förbundskaptensjobb, Lagerbäck?
Jag saknar redan Laul Calling.
– Får la börja med å tacka frugan annars får man la sova på sofflocket.
Wernblooms nostalgichock a la Åsa-Nisse kan ha varit årets mest bisarra tv.
Märkligare än kungen.
Apropå kungen: vill man läsa om kungligheter och snusk är det bättre att läsa ”Hans majestäts olycklige Kurt” av Lena Ebervall och Per E Samuelson.
Borde inte övriga spelare i landslaget lämnat planen när Balotelli rasisthånades av italienska supportrar?