Arrivederci Italia
Wegerup: Så grymt slumpartat, så grymt vackert, så grymt spännande
Någon har sagt att skönheten kan vara grym.
I går kväll fick vi det bekräftat.
Inget kunde vara skönare och grymmare än det skådespel som tog plats på Roms Olympiastadion.
Så grymt slumpartat, så grymt vackert, så grymt spännande.
Så grymt smärtsamt för förlorarna.
Arrivederci Roma, arrivederci Italia.
En ögonblicks verk och så är allt över. Bollen är över, matchen är över, Champions Legue är över, drömmarna och förväntningarna borta. Syndabocken Tonetto stannar av i sin rörelse, allt runt Roma tycks sakta in och stillna, medan Arsenals spelare rör sig runt, runt på slutkörda ben men med segerrusets energi.
”Vi ska vara stolta över det vi åstadkommit, vi hade förtjänat mer”, sa tränare Spalletti efteråt.
Hans sätt att arbeta med Roma och hans sätt att bemöta folk har alltid väckt respekt hos mig. När han framåt midnatt mötte de samlade medierna var hans hundögon sorgsnare än någonsin. Det gick inte låta bli att lida med honom och Romas fullständigt uttröttade, utom sig spelare.
De unga spelarna stod upp
Samtidigt gick det inte heller att låta bli att glädja sig med Arsenals spelare, de som sprungit sig lika trötta i förlängningen, kämpat mot samma nerver, våndats och till sist vunnit. Arsene Wenger kunde triumfera i pressrummet, hans unga spelare stod upp, de var kyligast när det gällde. De vann med minsta möjliga marginal, men de vann.
Ändå har Arsenal inte gjort några åttondelsfinaler på sin högsta nivå. Hemma borde man ha vunnit med mer och även i går mot Roma brast det i koncentration och precision stundtals. Bendtner är en av de som varit allt annat än lyckad.
Sant är dock också att Roma gjorde Arsenal sämre. De gulröda som man aldrig riktigt vet var man har, och som kan varva skyhögt med avgrundslågt, fick sitt snabba, viktiga mål. Sen spelade Roma smart, höll tätt bra i mitten, tvingade ut Arsenals spel mot kanterna och lät inte spelet flyta på sitt vanliga sätt där heller. Länge trodde jag faktiskt att Roma skulle klara att rädda avancemanget och den italienska hedern.
Så blev det nu inte och i mina ögon är Vucinic en större syndabock än Tonetto. Roma hade ett gyllene läge när Eduardo sumpat sin första straff och hemmalaget satt sin. Då kom Vucinic, en av de ordinarie straffläggarna, och slog sin genomusla straff. Trötta ben, trötta huvuden och svaga nerver kan bara vara förklaringar, aldrig ursäkter för spelare på den nivån.
”Våra nerver var starkast”
Men visst är straffar ett lotteri och det är alltid lika trist när matcher avgörs så. Arsene Wenger har dock också en poäng när han efteråt sa:
”Våra nerver var starkast, jag måste hylla spelarna, de visade stor mental styrka”.
Spalletti, han var mitt i smärtan stor och talade om ”una bella notte”, ”en vacker natt”, och att man måste kunna förlora och gå ut med huvudet högt.
Mer än en vacker natt var det ändå för den italienska fotbollen en plågsam natt. Finalen i CL går på Olympiastadion i Rom och det syntes i Franceso Tottis ögon
bara stor tomhet när allt var över. Han kommer inte att få spela CL-finalen på sin hemmarena.
Spelet är över, det är ”ciao, ciao Europa” för Italien. När ljusen tänds på Olimpico för finalen i maj är inget italienskt lag med på festen.